Löneutvecklingen i staten
Arbetsgivarverkets sammanställning av löneutvecklingen på det statliga avtalsområdet syftar till att ge en översiktlig bild av utvecklingen av löner och lönestruktur. Uppgifterna är baserade på den partsgemensamma lönestatistiken som samlas in i september varje år.
Uppdaterad: 2025-03-21
Löneutvecklingen under 2024 uppgick till 4,3 procent för kollektivet inom det statliga avtalsområdet, beräknad som årstakt. Löneutvecklingen för 2024 återspeglar första året i RALS 2023–2025 med OFR/S,P,O respektive Seko och den årliga lönerevisionen för motsvarande period i Saco-S tillsvidareavtal RALS 2010–T.
Inflationen enligt KPI uppgick till 2,8 procent under 2024 vilket betyder att den reala löneökningen blir 1,5 procent. Efter två år av reallönesänkningar ökar reallönerna igen. Detta kan vara en återgång till ett normalläge med en period av reallöneökningar. Men världsläget är fortsatt volatilt då det finns en risk för handelskrig samt fortsatt krig i vårt närområde, därför är prognoser mycket svåra att göra.
Medellönen för samtliga (medarbetare och chefer) inom det statliga avtalsområdet i september 2024 var 44 000 kronor, vilket är en ökning med drygt 2 000 kronor jämfört med september 2023.
Mer statistik om löneutveckling
Kollektiv löneutveckling
Den kollektiva löneutvecklingen i årstakt, det vill säga med hänsyn tagen till lönerevisionsperiodernas olika längder, på det statliga avtalsområdet, uppgick till 4,3 procent mellan september 2023 och september 2024. Det innebar en ökning jämfört med löneökningen föregående år som uppgick till 2,5 procent.
Den löneutveckling som registrerats i den partsgemensamma lönestatistiken har i huvudsak uppkommit genom lokala lönerevisioner som härrör från första året i RALS 2023–2025 och från motsvarande lönerevision i RALS–T.
De flesta av Arbetsgivarverkets medlemmar hade vid mättillfället i september 2024 genomfört den första lönerevisionen enligt RALS 2023–2025 och slutfört den årliga lönerevisionen för motsvarande period i Saco-S tillsvidareavtal. De flesta medlemmarna hade 12 månaders revisionsperiod och den genomsnittliga revisionsperioden för hela staten blev 11,9 månader. Tidpunkterna för lokala lönerevisioner hos de statliga arbetsgivarna varierar däremot över året. Därför kan inte den löneutveckling som registreras i statistiken för ett enskilt år fullt ut tolkas som ett resultat av just det årets lönerevision.
Den kollektiva löneutvecklingen i staten utgörs av utvecklingen av den genomsnittliga fasta lönen för anställda. Även utan justeringen till årstakt ökade den genomsnittliga fasta månadslönen (grundlön + fasta lönetillägg) beräknad för årsarbetskrafter inom det statliga avtalsområdet med 4,3 procent mellan september 2023 och september 2024. Detta då den genomsnittliga revisionsperioden var nära 12 månader. (För lönerelaterade uppgifter har även begränsningar satts så att underlaget endast omfattar anställningar med månadslön med en arbetstidsomfattning som är 40 procent eller mer av en heltidsanställning.)
Den kollektiva löneutvecklingen innebär också att alla förändringar av lönen räknas med i detta mått, se även förklaringar och begrepp om löneutveckling i faktarutan nedan. Det innebär att löneutvecklingen påverkas av lönerevisioner, byte av arbete och befordringar samt strukturella förändringar.
Strukturella förändringar innebär att medellönen påverkas av nyanställningar och avgångar samt av förändringar i verksamheten. Den kollektiva löneutvecklingen speglar därför kostnadsökningen för löner under den senaste statistikperioden.
Löneutveckling för olika löneutvecklingsmått
Det finns olika löneutvecklingsmått med olika egenskaper. Löneutvecklingen för identiska individer var 5,3 procent i årstakt i september 2024. Löneutvecklingsmåttet för identiska individer, identisk BESTA var 4,8 procent.
Diagram – Löneutveckling, årstakt 2014–2024
Statistiken visas i procent.
Det finns alltid en skillnad mellan måtten som beror på att populationen i de olika måtten inte är densamma. I normalfallet är löneutvecklingen för identiska individer runt en procentenhet högre än den kollektiva löneutvecklingen. Detta beror främst på att individer som avslutar sin anställning (på grund av pension eller av annan anledning) oftare har högre lönenivå än individer som börjar sin anställning. Se även förklaringar och begrepp om löneutveckling i faktarutan nedan.
Diagrammet innehåller alla tre löneutvecklingsmåtten sett över den senaste 10-årsperioden. Det skiljer en procentenhet mellan måtten vilket är normalfallet. Under 2023 var däremot skillnaden 1,4 procentenheter vilket var större än normalt och berodde på att antalet nyanställningar var fler än tidigare år. Antalet nyanställningar är fortsatt relativt högt men inte i samma omfattning då även flera myndigheter har minskat antalet anställningar.
Återigen reallöneökning
Den nominella löneutvecklingen i årstakt för 2024 landar på 4,3 procent. Inflationen, enligt KPI, har återgått till normalare nivåer under 2024 och har landat på 2,8 procent. Detta innebär att den reala löneutvecklingen återigen blir positiv, 1,5 procent. 2023 var den reala löneutvecklingen minus 6,0 procent.
Den reala löneutvecklingen har varierat mycket under perioden eftersom inflationen har varierat. Under perioden 1998–2021 ökade reallönen sammantaget med 55 procent men räknar man med de två senaste årens negativa reallöneökning samt den reala löneökningen under 2024 så landar den totala löneökningen 1998–2024 på 39 procent. Det innebär att vi återgått till 2013 års nivå och alltså förlorat cirka 10 års reallöneökningar.
Diagram – Reallön i staten 1998–2024
I ett längre historiskt perspektiv har inflationstakten sedan mitten av 1990-talet legat på en lägre nivå än tidigare, undantaget 2022 och 2023. Det beror på flera faktorer, bland annat att Riksbanken under 1990–talet antog ett inflationsmål och blev mer självständig från regering och riksdag samt troligtvis också på grund av ökad global konkurrens och teknikutveckling. År 1997 tillkom också industriavtalet vilket har bidragit till lägre pris- och löneökningar och 2000 bildades Medlingsinstitutet med den övergripande uppgiften att verka för en väl fungerande lönebildning.
Den relativt sett låga inflationstakten har inneburit att reallöneutvecklingen uppgår till i genomsnitt 1,3 procent per år för hela perioden 1998–2023. Den nominella löneökningen har uppgått till 3 procent per år i genomsnitt för hela perioden.
Den historiskt höga reallöneutvecklingen under hela mätperioden är inte specifik för den statliga sektorn. Mönstret återfinns över hela arbetsmarknaden. Samtidigt har statliga arbetsgivares reala kostnader för löner därmed ökat i en takt som inte motsvaras av den reala förändringen av förvaltningsanslagen för löner, lokaler och övrig förvaltning.
Löneutveckling jämfört med hela arbetsmarknaden
Diagrammet visar den kollektiva löneutvecklingen per arbetsmarknadssektor över tid. Sammantaget över hela tidsperioden kan man se att det har varit en något jämnare utveckling i staten jämfört med övriga sektorer.
Staten ligger ofta i mitten, löneutvecklingen har de flesta åren inte varit högst men heller inte lägst. Statens centrala avtal har slutits ett halvår senare jämfört med övriga sektorer. Det stämmer väl med den arbetsgivarpolitiska delegeringen som bland annat säger att staten inte ska vara lönenormerande och därmed inte störa kostnadsutvecklingen i det konkurrensutsatta näringslivet.
Diagram – Kollektiv löneutveckling 1998–2024
Statistiken visas per arbetsmarknadssektor i procent.
Arbetsgivarverket tecknar centrala kollektivavtal om lön med OFR/S,P,O, Saco-S samt Seko. Det är tre olika avtal med olika giltighetstid och olika revisionsmodeller. De centrala löneavtalen är utformade som processavtal och beskriver både principer för lönesättning och steg som arbetsgivare och fack ska gå igenom i den lokala lönerevisionsprocessen.
I de centrala avtalen framgår också vilka möjligheter lokala parter har att anpassa processen. Utifrån dessa tecknar lokala parter lokala kollektivavtal som närmare beskriver hur den lokala löneprocessen ser ut. Det kan handla om vilken revisionstidpunkt som ska gälla och om nya löner ska sättas i lönesättande samtal eller kollektivavtalsförhandling.
Eftersom löneprocessen hos Arbetsgivarverkets medlemmar bestäms utifrån lokala behov kan revisionstidpunkterna variera över året. Utgångspunkten i de centrala avtalen är att lönerevisionen sker per 1 oktober, om inte de lokala parterna har kommit överens om annat. Det är också då merparten av medlemmarna har genomfört lönerevisionen.
Eftersom Arbetsgivarverkets statistikinsamling sker i september avser statistiken i huvudsak de löner som gällde från 1 oktober föregående år. I diagrammet jämförs därför statens löner med de andra sektorernas löner, som för de flesta år bestämdes under april/maj föregående år. Löneutvecklingen för respektive sektor förutom staten beräknas därför utifrån statistikinsamlingen som genomfördes i slutet av föregående år.
Siffrorna för den kollektiva löneutvecklingen inom de olika arbetsmarknadssektorerna hamnar inom en procent ifrån varandra. Lägst löneutveckling har den kommunala sektorn haft med 3,6 procent och högst löneutveckling var i staten och för tjänstemän i privat sektor som båda har haft en kollektiv löneutveckling på 4,3 procent. För arbetare inom privat sektor och inom regional sektor har löneutvecklingen varit 4,1 respektive 3,8 procent.
I diagrammet syns också att löneökningstakten tydligt växlade ner i alla sektorer efter finanskrisen 2008 och att den inte heller ökade när den senaste högkonjunkturen började i Sverige under 2015. Löneutvecklingen har istället legat runt 2,5 procent per år för den totala ekonomin i Sverige sedan finanskrisen fram till 2022.
Mer om löneutvecklingen i hela ekonomin kan man läsa om på Medlingsinstitutet.
Medlingsinstitutets webbplatsÖppnas i ny flik
Från 2013 fram till 2021 ser man att kommunerna har legat lika högt eller lite högre än övriga sektorer. Det beror på att lärare, socialsekreterare och personal på vårdboenden har haft riktade lönesatsningar vissa år, vilket gjort att deras utveckling har varit hög. Exempelvis är lärarlönelyftet och förstelärarreformen två satsningar som har bidragit till den jämförelsevis högre löneutvecklingen i kommunerna. Under 2022 har det dock inte gjorts några extra satsningar på dessa grupper och löneökningstakten i kommunerna har växlat ner.
Under de senaste åren har istället staten framförallt lönesatsat på Polisen och övriga rättskedjan, det får ett utfall på totalen. Dessutom lönesatsas det nu även på Försvarsmakten och andra myndigheter inom försvaret. Även det får utfall på totalen.
Lönenivå
Medellönen för samtliga (medarbetare och chefer) inom det statliga avtalsområdet i september 2024 var 44 000 kronor, vilket var en ökning med drygt 2 000 kronor jämfört med september 2023.
Löneutveckling – COFOG-, medlems- och individnivå
För att få en bild över hur löneökningar fördelats på medlems- och individnivå under statistikperioden september 2023 – september 2024 har löneutvecklingen för de individer i lönestatistiken som var anställda hos samma medlem vid de båda mättillfällena analyserats.
Analysen omfattar cirka 247 200 identiska individer inom det statliga avtalsområdet. (Löneanalyserna för identiska individer avser individer hos samma arbetsgivare, fast månadslön (grundlön + fasta lönetillägg), anställningar med en arbetstidsomfattning som är 40 procent eller mer av en heltidsanställning.)
I diagrammet visas löneutvecklingen för identiska individer per verksamhetsinriktning. Under 2024 var löneutvecklingen för försvaret samt samhällsskydd och rättsskipning högst på 7,0 respektive 5,7 procent.
Diagram – Löneutveckling (årstakt) 2024
Statistiken visas per verksamhetsinriktning, identiska individer.
Samhällsskydd och rättsskipning har haft en hög löneutveckling relativt de andra i flera år sedan 2018. Det beror framförallt på de lönerevisioner och löneökningar som har genomförts på Polismyndigheten genom arbetsgivarbeslut samt extra medel som riksdagen beslutat om. Under 2024 gjordes även satsningar på flera myndigheter inom samma område, exempelvis Domstolsverket, Åklagarmyndigheten och Kriminalvården.
Inom gruppen Försvar står framförallt Försvarsmakten och Fortifikationsverket för den höga löneutvecklingen.
Löneutvecklingen för identiska individer i årstakt per medlem, sett till medlemmar med minst 100 anställda, låg mellan 3,5 och 8 procent för de olika medlemmarna. Medianen av medlemmarnas löneutveckling var 4,6 procent, medan medeltalet för hela staten utan en uppdelning på medlemsnivå var 4,7 procent.
Att den genomsnittliga löneutvecklingen var högre än medianen för hela staten beror på att ett flertal medlemmar med relativt många anställda återfanns på en högre löneutvecklingsnivå.
Spridningen av löneutvecklingen per medlem mellan medlemmarna kan tyda på att verksamheterna använder den lokala lönebildningen på ett ändamålsenligt sätt och sätter lön utifrån de förutsättningar som råder för den enskilda verksamheten.
Trendbrott i lönespridningen
Diagrammet nedan visar hur spridningen av löneutvecklingen för identiska individer i årstakt fördelat sig på individnivå under 2024 samt som ett medelvärde för åren 2020–2023.
Det senaste årets löneutvecklingsspridning visar på ett trendbrott. Löneutvecklingsspridningen 2023 låg nära snittet för 2020–2022 men när vi nu tittar på 2024 och jämför mot de föregående fyra åren så är det tydligt att den höga löneutvecklingen 2024 har fått ett rejält genomslag.
Nästan hälften av de anställda i staten, 46 procent, har fått ett lönepåslag mellan 3–5 procent. Detta kan jämföras mot att 44 procent av de anställda i staten 2023 fick ett lönepåslag mellan 1–3 procent. Dessutom har 21 procent av de anställda fått ett lönepåslag som är 7 procent eller högre, att jämföra mot samma lönepåslag 2023 som uppgick till 15 procent. Löneutvecklingen är alltså klart högre än det som varit i närtid.
Diagram – Spridning av löneutvecklingen för identiska individer
Diagrammet visar årstakten på individnivå 2024 samt medelvärde för åren 2020-2023.
Bland anställda med relativt hög löneutveckling utgörs en stor del av löneökningen av befordringar, byte av arbetsuppgifter inom samma medlem, uppflyttningar i tariffer och andra särskilda skäl för beslut om lön mellan revisioner. Eftersom dessa skäl till lönehöjning förekommer mer eller mindre inom alla myndigheter finns det en relativt stor grupp som har en löneutveckling på 7 procent eller mer.
I diagrammet nedan redovisas olika mått för lönespridningen inom staten. Under 2024 har lönespridningen förändrats något. Detta främst då den 10:e percentillönen ökat mer än samtliga andra löner (7 procent) och den 90:e percentillönen ökat minst (4,3 procent). Detta leder till att lönestrukturen blir mer sammanpressad, vilket är en trend vi har sett över de senaste åren.
Diagram – Lönespridning 2015–2024
Diagrammet visar kvoter mellan olika percentillöner.
Tidigare, mellan 2006 och 2024, visade utvecklingen att spridningen inom de lägre lönenivåerna (P50/P10) bidrog till en ökad total lönespridning. Lönespridningen för de högre lönenivåerna (P90/P50) var i princip konstant fram till 2015 för att sedan minska de följande åren, även om minskningen är oerhört liten. Minskningen beror till stor del både på ett utflöde av individer med hög lön samt att medianlönen procentuellt sett ökat mer än lönerna på högre lönenivåer.
Det är inte självklart hur stor en lönespridning eller differentiering av löner bör vara. En ändamålsenlig lönespridning måste ses i relation till den enskilda verksamheten. Den lokala lönebildningen ska vara ett effektivt styrmedel för att nå de mål som finns för verksamheten och säkra kompetensförsörjningen. Lönebildningen ska vara saklig, individuell och differentierad för att främja goda resultat och kompetensförsörjning.
Det kan vara strukturella effekter (till exempel när myndigheter får förändrade uppdrag eller instruktioner), och inte alltid de centrala ramavtalens löneprinciper med individuella och differentierade löner, som gett upphov till en förändring av lönespridningen under perioden. En minskad lönespridning i staten under längre tid måste uppmärksammas och följas, då en låg lönespridning kan påverka statens kompetensförsörjning negativt. Därför är det värt att notera minskningen av lönespridningen enligt måttet P90/P10 sedan 2014. En väl fungerande kompetensförsörjning gynnas bland annat av en individuell och differentierad lönesättning.
Vad menas med det statliga avtalsområdet?
Med det statliga avtalsområdet avses dels statliga myndigheter och affärsverk under regeringen som är obligatoriska medlemmar, dels frivilliga medlemmar som är icke-statliga arbetsgivare med anknytning till det statliga området.
Parterna, Arbetsgivarverket och OFR/S,P,O samt Arbetsgivarverket och Seko, har slutit Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom det statliga avtalsområdet (RALS 2023-2025) för en avtalsperiod som omfattar tiden från och med den 1 oktober 2023 till och med den 30 september 2025.
Parterna, Arbetsgivarverket och Saco-S, slöt Ramavtal om löner m.m. för arbetstagare inom det statliga avtalsområdet (RALS 2010-T) den 25 oktober 2010.
Vad är COFOG?
COFOG (Classification of the Functions of Government) är en internationell klassifikation framtagen av FN som grupperar offentliga sektorns utgifter efter deras funktion eller ändamål. Med anledning av att antalet anställda inom de olika verksamhetsinriktningarna är så olika, har de tio grupperna i COFOG blivit hopslagna till sju i Arbetsgivarverkets statistik. Socialt skydd mm inkluderar Hälso- och sjukvård. Näringslivsfrågor mm inkluderar Miljöskydd samt Bostadsförsörjning och samhällsutveckling.
Lönespridning, olika mått
Lönespridningen mäts här som kvoter mellan olika percentillöner. Lönespridningen mellan olika år kan då jämföras utan påverkan av skillnader i lönenivåer mellan åren. Kvoten mellan den 90:e percentillönen och den 10:e percentillönen är det mest vedertagna måttet. Då jämförs en lön högt upp i fördelningen med en lön som ligger långt ned i fördelningen. Den tionde percentilen är den lönenivå som 10 procent av lönerna ligger under, det vill säga en låg lön. På samma sätt är den 90:e percentilen den lönenivå som 90 procent av lönerna ligger under, det vill säga en hög lön.
Formeln som används för att mäta lönespridning är enligt P90/P10:
90:e percentillönen dividerat med 10:e percentillönen
Förklaringar till ord och begrepp kring löneutveckling
Löneutveckling i statistiken uppkommer av olika orsaker:
- Löneförändringar som härrör från lönerevisioner.
- Löneförändringar som härrör från byte av arbete, befordringar och olika typer av lönestegar och tariffer.
- Strukturella förändringar som uppkommer i samband med nyanställningar och avgångar samt på grund av förändringar i verksamheten.
- Kollektiv löneutveckling - kostnadsökning: Kollektiv löneutveckling speglar kostnadsökningen mellan två givna mättidpunkter. Den kollektiva löneutvecklingen innehåller effekter från alla tre ovanstående punkter, det vill säga lönerevisioner, byte av arbete och befordringar samt strukturella förändringar fullt ut.
- Löneutveckling Identiska individer: Med identiska individer avses här de anställda som i statistiken återfinns hos samma medlem vid båda mättillfällena, september 2022 respektive september 2023. Här påverkas inte löneutvecklingen av strukturella förändringar (punkt 3) men däremot fullt ut av löneökningar från revisioner (punkt 1) samt befordringar eller byte av arbete m.m. (punkt 2). Löneutvecklingstalet för gruppen identiska individer är normalt sett högre än löneutvecklingstalet för kollektivet.
- Löneutveckling Identiska individer, identisk BESTA: För att minimera påverkan av löneökningar som uppkommit genom befordringar och byte av arbetsuppgifter beräknas löne-utvecklingen för identiska individer anställda hos samma medlem och med samma BESTA-kod under mätperioden. Detta mått kommer närmast att beskriva löneutveckling utifrån lönerevision.
- Årstakt: Löneutveckling i årstakt beräknas genom att ta hänsyn till revisionsperiodernas olika längder. Löneutvecklingen för revisionsperioder som är längre än 12 månader justeras ned medan löneutvecklingen för de revisionsperioder som är kortare än 12 månader justeras upp. Denna justering görs för att få ett mått som bättre beskriver vad löneutvecklingen skulle ha varit om alla lönerevisioner skulle gällt ett år. Vissa år blir årstakten lägre än den faktiska utvecklingen och vissa år högre men över tid jämnar det ut sig.
Varför olika löneutvecklingsmått?
De olika löneutvecklingsmåtten har olika syften och är användbara i olika sammanhang. Kollektiv löneutveckling beskriver kostnadsutvecklingen för arbetskraften. Den kollektiva utvecklingen är därför det mest relevanta måttet när man gör samhällsekonomiska analyser, vill titta på kostnadsutvecklingen, jämföra mellan sektorer, samt skriva avtal eller utvärdera en avtalsrörelse. Den kollektiva löneutvecklingen i årstakt för staten är det tal Arbetsgivarverket jämför med de andra samhällssektorerna och märket (industrins lönekostnadsmärke).
Den kollektiva löneutvecklingen är däremot inte ett mått på hur enskilda individers löner har utvecklats över tid. Därför är även begreppet identiska individer viktigt när man beräknar och redovisar löneutveckling. Identiska individer är ofta mer relevant när man jämför utfallet av avtal för olika grupper och jämför löneutvecklingar mellan individer.
Löneutvecklingstalet för identiska individer är normalt något högre än motsvarande utvecklingstal för kollektivet. Det har att göra med att de som slutar under året ofta hunnit längre i karriären samt är äldre än de som nyanställs. Rent lönemässigt innebär det att man plockar bort högre avlönade och fyller på med lägre avlönade. Ju högre personalomsättning desto lägre kollektiv löneutveckling och desto större skillnad mot löneutvecklingen för identiska individer, i normalfallet.