50. Coworking – gör det oss mer innovativa?

Sofie Andersson: Coworking, det vill säga personer som inte tillhör samma verksamhet jobbar på samma kontor, var tidigare någonting som kanske mest frilansare eller egenföretagare sysslade med. I dag är det allt fler som ser coworking som en möjlighet att inte bara jobba på nya ställen, utan också att jobba på nya sätt. Ur ett samhällsperspektiv finns det flera fördelar med att dela arbetsplats med andra verksamheter. I det här avsnittet av Arbetsgivarpodden ska vi titta närmare på Samverket, en pilotverksamhet för coworking inom offentlig sektor. Samverket är inte ett kontorshotell utan en plats där anställda inom stat, region och kommun kan bygga relationer och utbyta erfarenhet och kunskaper. Förhoppningen är att detta i sin tur ska leda till nya och bättre lösningar för offentlig verksamhet. Men hur ska det här gå till i praktiken? Kan coworking verkligen leda till innovation? Och är det här någonting som passar alla, eller bara vissa områden eller roller? För att hjälpa mig att reda ut det här har jag inte mindre än tre gäster med mig i dag. Det är Niklas Huss som är innovations- och transformationscoach och även projektledare för Samverket. Det är Kristina Althoff som är strateg inom digitalisering och innovation på Statskontoret. Och slutligen Elisabeth Aguilera som är UX-designer och Sverige enda chief accessibility officer på Arbetsförmedlingen. Hej och välkomna alla tre.

Niklas Huss: Tack.

Kristina Althoff: Tack.

Elisabeth Aguilera: Tack.

Sofie Andersson: Jag som leder samtalet, jag heter Sofie Andersson och jag vill hälsa även dig som lyssnar på podden varmt välkommen.

[musikjingel]

Sofie Andersson: Vi ska i dag alltså prata om Samverket, en pilotverksamhet som sedan några månader tillbaka erbjuder coworking-miljöer för offentliga organisationer. Och Samverket finns i dag i Stockholm och Östersund. Vi ska få en inblick i vad coworking i Samverkets regi är, hur det används och hur potentialen ser ut. Men innan vi kommer in mera på det så vill jag ju så klart veta lite mer om er som är mina gäster här i dag. Niklas, kan inte du börja? Vad har du för bakgrund och vad är din roll i Samverket?

Niklas Huss: Ja, Niklas Huss heter jag och jobbar då som projektledare i det här projektet och designar de här miljöerna, och utvecklar konceptet. Jag har jobbat med innovation och utveckling i hela mitt yrkesverksamma liv, inom både offentlig och på privat sektor. Så det här är ett jättespännande projekt som jag verkligen ser fram emot att berätta mer om.

Sofie Andersson: Kul. Och Kristina, vem är du, och vad gör Statskontoret får du gärna säga några ord om också.

Kristina Althoff: Ja, tack. Kristina Althoff heter jag, jag är digital strateg på Statskontoret, och jobbar också med innovation. Och när jag säger att jag jobbar med det så är det ju utifrån vårt uppdrag att vi utreder statlig förvaltning, offentligt finansierad förvaltning, för att säkerställa att den är rättssäker och effektiv. Och det gör vi på regeringsuppdrag. Sen har vi också uppdrag att främja och samordna en god förvaltningskultur i staten, som utgår ifrån statliga värdegrunden. Och vi har också ett uppdrag att bevaka förvaltningspolitiken och tala om helt enkelt för regeringen hur vi ser att förvaltningspolitiken utvecklas.

Sofie Andersson: Och Elisabeth, du kommer från Arbetsförmedlingen. Berätta gärna lite kort om både vad du gör och vad Arbetsförmedlingen gör.

Elisabeth Aguilera: Mmm, tack. Tack för att jag får vara med också. Elisabeth Aguilera heter jag. Mitt yrke är UX-designer, och det står för user experience. Lite så jag känner Niklas sen tidigare, från Länsförsäkringar. Men på Arbetsförmedlingen har jag en roll som heter chief accessibility officer. Och vad jag vet så är det Sveriges enda CAO. I den rollen ansvarar jag för att driva på utvecklingen av digital tillgänglighet, och då pratar inte jag om av och på, att nu ligger allting uppe, eller så ligger allting nere, kring det digitala, utan jag pratar ju då om att allting är tillgängligt för personer som har en permanent funktionsnedsättning. Och just på Arbetsförmedlingen, vi är ju enorma, vi har ju 11 000 människor. Man kan ju lätt tro att det bara handlar om att placera ettorna och nollorna i rätt ordning så att det blir tillgängligt, men det är så, så mycket mer. Man måste ha en högre förståelse för användningskedjan, helt enkelt, hur det upplevs, och sen även vårt eget beteende. Och då bara för att ta ett exempel: att verbalisera, att sätta ord på allt när man är i digitala möten, även möten på plats.

[musikjingel]

Sofie Andersson: Spännande. Jättekul att ni är här i dag. Samverket är alltså Sveriges första innovations- och coworkinghubb för offentlig verksamhet, just nu finansierat av Vinnova. Och ni Niklas, ni beskriver ju det här som en arena där offentligt anställda kan utbyta erfarenheter och expertkunskap, och även bygga relationer. Kan inte du börja med att ge oss en överblick av Samverket? Vilket hål är det ni vill fylla? Varför finns Samverket?

Niklas Huss: Om man tittar på organisationerna som vi har i dag, som mer eller mindre ser ut som institutioner som är till för att effektivisera och optimera det vi redan gör, och göra allting mycket bättre, och många gånger använder vi den digitala tekniken för att göra det som vi gör lite mera effektivt. Men det räcker ju inte i dag. Med de komplexa utmaningar vi står inför är det mycket som hamnar utanför det befintliga, och helt plötsligt behöver vi göra saker tillsammans på helt nya sätt. Det är nya processer, det är nya roller, nya yrken måste identifieras, och vi måste möta medborgaren på ett helt annat sätt. Så det gäller att vi frigör tid för att tänka annorlunda, få nya perspektiv att mötas, att möta nya människor. Och konceptet som sådant är designat för att inte bara sitta på en plats, utan faktiskt för att möta andra människor, och erfarenheterna som vi har, att vi delar det med varandra. Så konceptet bygger på att vi tillgängliggör en yta för att kollektivt kunna dela kunskap med varandra, och också växa som individer, att vi utvecklar varandra och utvecklar mig själv, och får tid för det. Men att vi också parallellt då tittar på samhällsfrågorna i stort. Men där lyfter vi också utmaningar som vi alla har i våra organisationer, och det är medlemmar som lyfter dem, så att vi kan lyssna på varandras berättelser, till exempel kring förändringsledning eller det som Elisabeth pratar om. Alla myndigheter har samma utmaningar och behöver titta på det, då kan vi lyfta det där. Och i stället för att uppfinna hjulet kan vi dela kunskap och utveckla och effektivisera vår verksamhet. Så jämfört med vanliga coworkingytor är detta någonting där medlemmarna driver möten och ämnen, och driver också att faktiskt den här platsen blir någonting. Vi skapar förutsättningar för att det ska kunna hända. 

Initiativet, Vinnova utlyste detta ju, så det är ett tidsbestämt. Vi designar det som ett koncept som sen ska lämnas tillbaka till offentlig sektor. Så vi tar fram en playbook hur sådana här coworkinghubbar kan utvecklas, och bör drivas via forskning som följer oss. Och tanken är i maj nästa år att vi ska ha ett koncept och en ägare inom offentlig sektor till det här konceptet, så att vi kan etablera det runt om i hela landet, är ambitionen. Sen har vi haft en pandemi som gör att vi kanske får en lite mer förlängning för att kunna göra den utvärderingen.

[musikjingel]

Sofie Andersson: Vi ska komma in mer på detaljerna och hur konceptet ser ut senare. Men berätta lite mer om det här med medlemskapet, för det är så att det är inte vem som helst som kan komma till Samverket, utan det är att man behöver vara medlem.

Niklas Huss: Ja. Och det är dels för att en coworking, där kan man sitta. Men det här är en community också som vi försöker bilda, så att vi försöker skapa en kultur där vi som community faktiskt bidrar till att skapa den kulturen. Och personliga medlemskapet är att vi är ett gäng ambassadörer som står för den kulturen. Men vi kan också bjuda in våra kollegor från våra organisationer som medlemmar i ämnen som medlemmarna har lyft, som är intressanta. Så det gör inte bara att det bara är de som är personligt medlemmar som får vara där, utan man kan bjuda in kollegorna från sin organisation i ämnen då. Det handlar också om att vi ska ha en så stor mix som möjligt, därför att hade vi haft det helt fritt så hade risken varit att vi inte hade fått plats. Och det hade varit väldigt svårt också säkerhetsmässigt att kunna bibehålla om det varit helt, så det var inte riktigt det syftet på den platsen. Man kan behöva sådana platser ändå, men det är kopplat till det personliga medlemskapet.

Elisabeth Aguilera: Men jag tänker på, när du pratar om medlemskapet också, och när du höll tal vid öppet hus, här i Stockholm, då pratade du också om just det här med vikten av att det är samma personer som kommer. Och det, det var någonting som fastnade väldigt mycket hos mig, för att jag skriver själv i min bio på LinkedIn att jag är relationsskapare, att jag gärna bygger relationer. För det är det som jag upptäckte allting går ut på. Just det här utbytet som du pratar om. Och du sa ju för att bygga så bra relationer så krävs det också att det är samma människor. Och att man faktiskt kan då ta med sina kollegor, och få sprida på det sättet den informationen.

Sofie Andersson: Elisabeth, kan inte du berätta lite mer om vad det var som gjorde att ni på Arbetsförmedlingen, eller att du blev medlem i Samverket?

Elisabeth Aguilera: Jag har följt Niklas resa och då också känt till det här med Samverket sen nog dess begynnelse, så gott som, om man följer på LinkedIn, och känt att det är en plattform jag nästan måste delta i, känner jag. Säger jag ivrigt, med händerna uppe i luften. Därför att just det här kring digital tillgänglighet då, så har vi just nu i Sverige en mognadsgrad som är fortfarande väldigt låg. Och vi pratar ju om det mer och mer, det blir mer tydligt kring inkludering och mångfalden. Vi blir fler och fler från olika kulturer också, så att det handlar inte bara om permanent funktionsnedsättning, utan förståelse för att vi är människor. Och om man säger förståelsetrappan där, att jag vet inte att jag inte vet, och sen förflyttningen till att jag vet att jag inte vet. Det är den största förflyttningen och den viktigaste, att vi förflyttar till någon form av medvetenhet kring att vi behöver utvecklas. Och det kan inte jag göra själv på Arbetsförmedlingen, utan det är ju det som jag har också jobbat med kulturellt på Arbetsförmedlingen att även om jag sitter på sådan hög post, att jobba som att jag ska avverka mig själv, och då måste jag också jobba tillsammans med Sverige för att vi ska också då öka förståelsen gemensamt. För att du pratade om det här med utbyte sinsemellan. Jag hamnar ju i frågor som kommer från Diskrimineringsombudsmannen, ombud för olika personer som har permanent funktionsnedsättning, och då hamnar vi i frågor där det faktiskt handlar om gemensamt arbete som till exempel Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, där vi behöver ha högre förståelse för hur vi ska dela data, till exempel. Och där behöver vi kreativa idéer, därför att det handlar om att gå emot lagar och regelverk. Så vi hamnar på en sådan enorm nivå där vi måste verkligen se Sverige ur ett metaperspektiv, till och med Europa ur ett metaperspektiv. Och det kan vi ju bara göra tillsammans. Och jag tänker på det här med att medverka och vara på plats. Jag hade lite under pandemin en riktlinje för hur jag rörde mig runt. Och det var att skulle jag jobba med någonting krElisabeth Aguilerativt, eller bygga en relation, som man gör precis i början, då var det att vara på plats. Allt annat kunde jag göra på distans. Och det följer med mig lite fortfarande att vad viktigt det är, det här att faktiskt träffas. Samtidigt som det digitala skapar så enormt mycket möjligheter, när man får till det rätt.

Sofie Andersson: Just det. Jätteklokt. Kristina, hur det ut för er då, på Statskontoret? Varför tror du att ni blev medlemmar?

Kristina Althoff: Ja, det kanske är, vi kanske är lite mer pragmatiska i vår ansats, möjligtvis, men vi, om vi tar bara pandemin, för att då hade vi ingen möjlighet, och vi fick inte vara på kontoret över huvud taget, så vi har inte haft den möjligheten, vilket gör också så klart att när pandemin tar slut, då vill man ju ha så många kontaktytor som möjligt. Men om du frågar varför vi finns med på Samverket, så delvis var vi med från början när Vinnova började titta på den här idén och se, hur hanterar vi ytor, de gemensamma ytorna i skarvarna mellan myndigheter, och mellan olika delar av den offentliga förvaltningen, vad har vi för ytor där? Så det har vi tittat på tidigare, och det tog ganska lång tid för det här med Samverket att bli något. Det tog ju åratal. Det började med att Vasakronan samlade in massor med myndighetschefer. Men när det väl blev av var det inte helt självklart att vi skulle vara med, bara för att vi hade varit med och hjälpt till att utveckla. Men för oss är det ju det att vi har ju en enorm kunskapsproduktion, Statskontoret. Och vi ser hela förvaltningen i ett helikopterperspektiv, och vi vet vilka utmaningar som finns, och vi ser också vilka återkommande utmaningar som finns på de flesta områden. Och vi ville kunna bidra med det helikopterperspektivet och sprida den kunskap vi har. För att i vanliga fall, vi finns ju till för regeringen, och vi har egentligen inga andra, ingen annan, det är vår uppdragsgivare och det är de enda vi hittills har berättat för vad vi ser, och sen har vi bjudit in till seminarier där vi samlar myndighetschefer egentligen, och olika departement. Och nu ser vi att det finns ett sug efter, och det finns ett behov av, att få ta del av den kunskapsproduktionen. 

Men för oss handlar det också om att finnas på Samverket. Det gör att vi kan se saker, jag kan göra det, som bevaka digitaliseringen och förvaltningen, och innovation till viss del. Jag kan se vad som händer, och jag kan också i daglig utmaning, eftersom det finns så många olika på plats, så kan jag ju få hjälp med saker som jag inte kan få på kontoret. Men i huvudsak så är det att, och vad vi tittar på, vad vi vill göra på Samverket, det är att tillgängliggöra vår kunskapsproduktion, kanske ha rundabordssamtal vid lägerelden, och kunna bjuda in olika aktörer, kanske inte bara myndighetschefer, utan folk som också jobbar i operativ verksamhet, att hur ser ni på det här? Och det gör ju vi lite i våra rapporter, som inte är regeringsuppdrag, tittar vi också. Där har vi till exempel tagit fram några tvärsektoriella frågor som är ju ungefär det Niklas är inne på, och även tillgänglighetsanpassning är ju en tvärsektoriell fråga, det slår ju över hela linjen. Och där har vi sett att det är ju ganska meningsfullt att prata med liksom hela kedjan. Och vi lär oss mycket.

[musikjingel]

Sofie Andersson: Niklas, du nämnde ju tidigare att hela lokalerna är utformade utifrån forskning. Kan inte du berätta mer om konceptet? Hur ser det ut?

Niklas Huss: Ja. Vi har ju designat det utifrån den tredje platsen-filosofin. Och den tredje platsen är ju om man sätter det i perspektivet gamla torghandeln, biblioteket och handeln. Många av de här platserna försvinner i samhället, och de försvinner tyvärr också lite den ytan och platsen i våra organisationer, för att vi effektiviserar bort oss. Och det är ju bland annat på grund av digitaliseringen som vi ser de här förflyttningsmönstren. Men vi människor behöver dem. Vi behöver dem för att känna tillhörighet, vi behöver dem för att lära nytt, att kunna ge varandra saker. Det är sådant som får oss att må bra. Så vi designade bland annat utifrån det jag är inne på nu, saker som gör att vi människor mår bra. Vad är det som stärker vårt välbefinnande? Vad finns det för forskningsteser kring det? Därför för att vara innovativ, för att skapa en community, för att skapa gemenskap där det är tillit och trygghet och mod och kreativitet kräver att miljön får dig att känna så inombords. Så det finns en massa sådana logiker inbyggt i det.

Sen är det också utifrån att jag har jobbat med innovation i massa år, och forskning kring innovation och vad får innovation att hända? Så vi har tagit in också olika ritualer och aspekter och processer för att driva innovation och förändra sitt mindset, och kliva ifrån sina befintliga uppdrag, befintliga roller och befintliga strukturer som låser oss.

Sofie Andersson: Hur gör ni det? Kan du ge något praktiskt exempel på det?

Niklas Huss: Bland annat så är det första som du kommer in, det är att du hänger av dina titlar och roller. Så när du stiger på den utforskande skogsstigen, som designprincipen är, eller designen är, så tar vi av oss det, och det enda vi går in med, det är vår ryggsäck med våra kunskaper och erfarenheter. Det är dem vi har för att överleva ute i skogen, och vi är alla lika. Så då blir den direkt jämlik. Det första du gör sen efter det, det är att sätta på din namnskylt. Och det är bara ditt förnamn. Så här pratar vi om Kristina, Elisabeth, Niklas. Och det är det som är det intressanta. Inte att du är GD eller att du är utvecklingsdesigner, eller vad det nu kan vara. Utan den kunskapen, det intresset som du har att dela med dig, eller de frågorna vi har lyft gemensamt. Sen går man vidare. Det finns en rastplats där man kan bara socialisera och bygga de här banden som Elisabeth var inne på, nya relationer, tunna band som är otroligt viktiga för att få nya perspektiv. Sen har vi en hinderbana där vi löser de utmaningarna som är kreativt skapande yta, där man då kan sätta upp post it-lappar och rita, konceptutveckla. Och sen har vi ett område, naturreservatet, där vi sätter oss och pratar i små grupper, eller sitter själv. Vi har en oas på den här stigen, där man kan köra mindfulness och yoga. Och så har vi en skogsglänta där du kan sitta själv. Och där säger du egentligen, här vill jag inte interagera, för jag måste jobba själv. Och sen har du små holkar som du kan också göra ditt digitala möte, för man har ju också ett annat arbete som man måste utföra. Så konceptet är olika platser ger olika stöd i processen.

[musikjingel]

Kristina Althoff: Att det är vi som är där som skapar det, och man måste också som medlem börja knyta kontakter. Man måste vara lite extra extrovert, skojar vi om. Att man än mer extrovert på Samverket än vad jag är på kontoret. Man måste våga lite också. Men jag tror att det finns mycket att hämta varje dag där, och det finns utveckling både för oss som Statskontoret, för oss som community, men också som person, både i vad man kan och vem man är, tänker jag. Och det är väl så att jag kan fokusera lite mer på vad kan jag, och vad kan jag få för nytta här? Vad är det jag saknar, som finns på Samverket? Kanske mer än den personliga resan.

Sofie Andersson: Intressant att du nämner det, för när jag pratade med Arbetsgivarverkets GD, Christina Gellerbrand Hagberg, om potentialen med Samverket så sa hon just att en utmaning för att samverka generellt i staten är att det oftast saknas den här relationen och förtroendet. Och även kunskap om vad olika myndigheter kan bidra med när man ska samverka. Och hon menade ju att Samverket skulle kunna korta den här tiden mellan att mötas och att jobba ihop. Håller ni med om den bilden? Vad säger du, Kristina?

Kristina Althoff: Jag är en extremt relationsbyggande person, annars hade jag nog också backat för att vara ensam på Samverket från min myndighet. Men jag, det är det som är min … en av mina riktiga skills, om man får använda ett engelskt ord. Så att för mig är det jätteviktigt att bygga relationer i allt, och vi får ju inget gjort om vi inte kan bygga de relationerna. Och det tycker jag också, vi var inne på corona, men det gjorde det ju svårt för människor att bygga nya relationer, både i sin egen myndighet, och emellan myndigheter. Jag har haft förmånen att vara med i olika sådana utvecklingsgrupper och kan bli förvånad när jag tänker på men gud, det här nätverket har vi ändå byggt under corona. Men det har ju kostat fruktansvärt mycket mer tid. Det är ju också så skönt att komma in på ett sådant ställe som Samverket då, där vi faktiskt kan bygga relationer även om du vet till exempel att Arbetsförmedlingen vet att man vill prata med Skatteverket och Försäkringskassan, till exempel. Bara ha en yta där man kan få göra det, som är utan hierarkier och inte ägare, någon av myndigheterna äger. Jag tror det är väldigt värdefullt.

Sofie Andersson: Just det. Du pratar här om att man kanske behöver vara lite extrovert. Är det så att det här funkar mest för vissa yrkesroller, vissa organisationer? Vad säger du, Niklas?

Niklas Huss: Det viktigaste, och det som ger störst effekt, det är att vi har mixen av människor. Och för att vi ska alla känna oss trygga där så måste vi också skaffa förutsättningar för alla ska känna sig trygga. Då är det viktigt hur man bygger en kultur, och tilliten och tryggheten där mot varandra. Där får också namnet betydelse, att vi tilltalar varandra vid förnamn. Jag jobbar med en forskare, Lars Trägårdh, när jag var i en annan innovationschefsroll, i en annan organisation. En sak som han sa var att tillit och trygghet i samhället, den starkaste påverkan, det starkaste är faktiskt att vi tilltalar varandra vid namn, kan varandras förnamn. Så det är en funktion. Men det är också att vi faktiskt kan komma ihåg varandras namn, för du är ju där kanske en dag i veckan, max. Eller ibland kanske du är oftare och ibland mer sällan. Och där är det viktigt för att skapa, och minska gapet emellan, och avståndet. 

Men sen, det som händer i de här samtalen och de här rummen när man är jämlik, när man inte tilltalar varandra vid titlar och vet sina titlar, det är fantastiskt. Det var en generaldirektör som pratar med en affärsutvecklare, och jag bara ser ett magiskt samtal. Den här personen kommer tillbaka till mig och säger: Det var det bästa jag har varit med om. Bara nu, och det här var precis i början, det var det bästa jag har varit med om. Jag har fått reda på en massa saker, och vi har samma typ av utmaningsområden, men vi har aldrig diskuterat på det här planet. Och då visste jag att hon hade pratat med generaldirektören för den myndigheten. Det samtalet hade aldrig varit på det sättet. Och nu den här generaldirektören inte hade något behov, behöver prata om sin titel, utan var där som människa. De där dynamikerna är jätteviktiga. 

Sen tänker jag också på det som Kristina var inne på, vi har precis lanserat en digital communityhubb. För att mötas, just som Kristina säger, vi har sett behovet av att vi kan mötas även utanför där, för vi är inte där hela tiden. Där man kan ha sin profil och veta, det här är Niklas Huss som har den här rollen i det här. Och då kan jag se det också, vi kan bygga, vi kan också se att nej, shit, behöver någon från den här myndigheten, Upphandlingsmyndigheten. Då kan jag hitta någon som är därifrån, för vi är ändå ungefär 50 organisationer från både kommun och region och myndigheter. Sen är det öppenheten och transparensen är ju jättecentrala i detta. Jag satt med en ledningsgrupp runt lägerelden innan de var medlemmar och pratade om att när man sitter här får vem som helst komma. Vem som helst får sätta sig runt lägerelden och ta en stol, fast det har börjat. Det är så vi jobbar här. Det är inga stängda rum. Och varje människas input, om man ödmjukt då kommer in och kan flika in, har en betydelse. Och olikheterna skapar ännu mer dynamik och perspektiv, som är jätteviktigt just i de här utmaningarna som vi står inför och är mitt inne i. Den ledningsgruppen blev väldigt tilltalad av det tankesättet och på sittande session runt lägerelden säger att vårt nästa ledningsgruppsmöte ska vara öppet för våra medarbetare. 

Tänk när vi börjar få ringar på vattnet, och det är det som också är syftet i att den här platsen är ett sätt för att också mjuka upp hur vi kan vara i våra egna organisationer. Att vi har utrymme och att vi lånar saker, vi vågar testa saker här som vi tar med oss in i vår organisation. Vi får också en plats där vi kan faktiskt tanka energi. För det är tufft ibland att jobba i sina strukturer och stångas där. Här kan du då utbilda dig om självledarskap och du kan utveckla dig själv och få nya perspektiv, nya vänner och så vidare. Det gör också att småningom när vi har sådana ytor, vi har den möjligheten, skapar vi till slut också offentlig sektor som en av de mest attraktiva arbetsgivarna i hela landet.

Det är min ambition med detta, att skapa förutsättningar för att jag ska se att wow. Som barn är det viktigaste och häftigaste att få jobba i offentlig sektor, göra skillnad. Och också att de här eldsjälarna, entreprenörerna som är i offentlig sektor, som kanske inte orkar längre har möjlighet att orka igen, genom att man kan också få möjlighet att träffa andra och utbyta erfarenheter och veta att de här strukturerna som vi förändrar, de är cementerade. Och det tar tid. Men vi behöver kroka arm. Så det finns massa sådana väldigt viktiga utifrån arbetsgivarperspektivet i offentlig sektor också.

[musikjingel]

Sofie Andersson: Du pratar mycket om potentialen och fördelar såsom ni ser. Finns det några utmaningar? Är vi redo för att jobba på det här sättet?

Kristina Althoff: Jag tycker att det finns utmaningar. Delvis därför att, jag vill bara vara tydlig med att säga att jag upplever att jag behöver vara mer extrovert där, för att jag inte har någon förankring och så. Det betyder ju inte att man måste vara extrovert. Och också så tänker jag att du kan vara, jag behöver inte gå in på vilken typ av extrovert jag är, men man kan ju både känna att man behöver söka kontakter utåt, för annars får man inte kontakt, och det behöver ju inte utesluta nyfikenhet. Så att jag ska bara säga att jag tänker att det finns många typer av människor där, och jag tänker, hur var det för mig? Och det var så för mig.

Men jag tänker att utmaningen är ju faktiskt att bygga kulturen. Det är det som är den stora utmaningen. Det är alltid en utmaning i samverkan. Och att det är bra att ha den utgångspunkten att här hänger vi av oss jackan och titlarna. För personligen tycker jag ofta man går in i möten i statlig förvaltning, och jag har många samverkansmöten på olika sätt, och det handlar om att berätta väldigt mycket i början om vem man är, hur förankras vi i det här? Vad bär jag med mig i form av erfarenheter och meriter? Hur länge har jag varit i statsförvaltningen? Vad är min särart? Och vad är min titel? Det är sällan ett möte startar med, och jag brukar försöka göra det, men det är svårt att vara den enda som säger: Hej, jag kommer från den här myndigheten. Det här är min roll, och det här tror jag att vi kan … vi i min myndighet och jag som representerar här kan komma med, som kan hjälpa den här samverkan. Men vi är så fast förankrade i att vi behöver etablera vem vi är som människa och vår yrkesroll, och varför vi ens har rätt att vara här vid bordet. Så jag tänker att det som är så fint med Samverket är att du hänger av dig jackan och du har ingen titel. Du kommer från en myndighet, vi har vissa saker där, och vi har ett förnamn. Och sen får vi söka vad vi vill. Men det finns utmaningar i det också, och jag tänker att vi måste ju berätta vad vi gör och varför vi är där. Och det måste ändå till den berättelsen.

Men den här kulturen, och jag tycker att vi har haft jättebra samtal om det, hur ska vi stärka den här digitala plattformen är ju en. För vi kan inte vara där så mycket. Vissa är där varje dag, och vissa är där kanske en dag i veckan. Det andra är då att genom att stärka kulturen och kanske försöka samla alla medlemmar en gång i halvåret, tänker jag, det har vi ju pratat om att där, och ha massor med olika små grupper, och man bryter upp, som man gör på en medarbetardag, där tror jag finns supermycket att vinna. Och det skulle jag säga, det är väl kanske, jag tror att det är knäckfrågan. Det är Alexanderhugget, liksom. Hur får vi kulturen så alla blir tillgängliga för alla?

Sofie Andersson: Elisabeth, hur tänker du?

Elisabeth Aguilera: Nej, men jätteroligt att du tar upp det, Kristina, för det var precis det jag satt och tänkte på, det här sistnämnda: närvaron. Om vi ska prata om vilka utmaningar som finns så är det ju just det du var inne på, helt enkelt. Hur bygger vi en kultur, om inte folk är på plats? Hur säkerställer jag att när jag väl tar tiden, att jag som pendlar till exempel, att åka in för att vara på plats, att det är folk på plats, så att jag kan bygga relationer med dem, och tillsammans bygga en kultur? För jag pratade då med Petra, som är en av dem som jobbar på Samverket, just kring när är det som mest folk då? Ja, precis, när är det som mest folk? Så att det är en jättebra, viktig punkt att sätta fingret på och lysa lite på och se, hur man tar sig an den utmaningen.

Sofie Andersson: Vad säger du, Niklas?

Niklas Huss: Ja, när är det mest folk här? Det är på onsdagar.

Niklas Huss: Och det där är också intressant, därför att det är faktiskt kopplat till beteendemönster. Och det är kopplat till corona och coronabeteenden i kombination med nya beteenden, och att få ihop sitt vardagspussel och förväntningar. Förväntningar på sig själv, förväntningar på sin organisation, förväntningar från sin familj. Och det där är jättesvårt just nu. Många brottas och våndas i det här nya, hur ska jag få ihop min tid? Det är en av de största utmaningarna också. Hur får jag tid till att gå till Samverket? Hur ger jag mig tid att faktiskt få nya perspektiv? Hur får jag tid till att stanna upp och reflektera, så jag hinner landa alla mina intryck? Hur får jag tid till att skapa nya relationer? Det är det vi behöver göra i de situationer som vi står inför, och för att också känna att vi utvecklas som människor.

Så det är en utmaning när man då ser att beteendemönster som måndagarna, då är man ofta, förlänger man helgen, och man kanske också sitter och har digitala möten, för att beta av vad som ska hända veckan, så är det fullt i hela kalendern. Tisdagar, då ska du gå tillbaka till jobbet, och då ska du träffa dina vänner på jobbet, därför att du har förväntningar att du ska visa upp dig också, och arbetsgivaren vill att vi ska vara där. Onsdag, då är det helt plötsligt mitt i veckan, och där har ju faktiskt vi frukost och vi har Wednesday Wellness, och vi börjar med olika saker runt lägerelden för att vi ska må bra och kunna … på morgonen. Och sen har vi då olika sessions och så möter man, och så har man torsdag och fredag.

Men samtidigt så börjar ytan vara då lite lugnare på Samverket vissa dagar, och då kan man se att då har man workshop där kanske från sin arbetsgivare, för att tillsammans med andra kring ett ämne. Helt plötsligt börjar vi hitta dynamiker. Men det här tar tid. Och vi får också vara ödmjuka med att vi förändrar strukturer och beteenden som är byggda och designade under lång, lång tid. Så vi förändrar både sättet att engagera mig själv som individ, och att våga ge mig ut i det okända, att ta initiativ. Att få göra saker för att jag vill göra saker. Och att det faktiskt är mottagligt, att det går att göra på den här platsen tillsammans med väldigt kompetenta människor, med massa intresse och nyfikenhet att vilja vara med.

[musikjingel]

Niklas Huss: Sen är det svårt att mäta effekterna. Vi har följeforskare, vi har fyra stycken som mäter och följer upp och försöker titta på, vad hände innan? Vad har vi utvecklat? Vad har jag fått ut av det? För att just kunna säkerställa att det vi gör är faktiskt något värde. Så det är inte lätt men det kommer bli bättre. Som Kristina sa, vi kör en kickoff direkt efter sommaren, vecka 37 har vi öppet hus igen, kan jag säga för alla er som lyssnar. Så vecka 37, hör av er så får ni vara med, och anmäl er. Det kommer att komma ut information på vår hemsida, samverket.se. Det är också för att boosta, för att vi vill bjuda in. Det här ett koncept som vi utvecklar inte för att vi ska ha det så, utan för att utveckla för nyttan och värdet av det i offentlig sektor för alla medarbetare, och för Sverige i stort.

Sofie Andersson: Elisabeth, du vill lägga till någonting?

Elisabeth Aguilera: Ja, jag tycker det är så roligt det där du säger. Hur får man tid? Alla de här delarna som finns i ens liv. Och så kom ju just meningen om och om igen, svaret: Man tar sig tid. Som Johannes Hansen då, som är personlighetsutvecklare, tog upp det här med han hade fått frågan hur börjar jag träna? Och den tyckte han var obefintlig fråga, därför att du börjar bara. Men då kommer vi tillbaka till roten: Hur börjar man, eller hur tar man sig tiden? Och det är motivation. Man måste vara motiverad till varför. Och så tänkte jag på just det där du sa, att på onsdagar är det som mest folk. Men vad jag har förstått det som så är det också frukost på onsdagar. Ja, så att … (skratt) man kan motiveras på många olika sätt. Magar … och också vinster i utbyte, så klart.

Sofie Andersson: Kristina?

Kristina Althoff: Ja, först måste jag bara förstärka. Man ska ju inte underskatta morot och piska. Och i det här fallet har vi ju bara morot. Så att det är ju det man får jobba med, Niklas. Och piskan är ju någon annanstans då, kanske. Men jag tänker så här, en sak som, vi pratar om utmaningar och tid, och det jag har tänkt på är att det är både Samverkets … liksom att tjänar på covid, men också någonting som har blivit mycket svårare. Och då tänker jag att före covid, när vi var på en plats, visst hade vi mejlen i mobilen och så, så man hade alltid koll. Men du förflyttade dig till en plats, så var du där. Om jag åkte någonstans på en konferens till en annan del av Sverige så befann jag mig på konferensen. Nu är jag på konferensen, men jag kan också ta ett möte på lunchen i Teams. Jag fortsätter jobba på min arbetsplats, fast jag befinner mig på en helt annan plats. Och det här har ju covid öppnat upp för, och det är inte en gammal struktur, men det är en väldigt hård struktur. Att vi liksom dubbeljobbar hela tiden. Och det blir ju en utmaning på Samverket att du är, du vill vara på platsen. Men du kan inte värja dig riktigt i kalendern, av olika anledningar. Det dyker upp saker som gör att man måste flytta möten. Och då kan du inte flytta alla andras kalendrar. Där tror jag att man måste vara liksom jättehård mot sig själv, att hur håller jag min kalender fri? För att det är nog den största utmaningen, att i dag kan du vara på din arbetsplats, samtidigt som du är på en annan arbetsplats. Då blir det ju split vision, om man pratar engelska. Så att jag tänker, det där med tiden är en utmaning.

Niklas Huss: Och jag tänkte jag måste ju utmana Kristina där, med piska och morot. Därför den har vi haft uppe runt lägerelden innan Kristina började här. Vi kom fram till, och det är Nils som jobbar på Jobtech på Arbetsförmedlingen, att vi har inte piska och morot på Samverket. Vi jobbar med passionsfrukten. Vi har hårda skal, så vi lyfter fram passionen i oss själva på den här ytan.

Kristina Althoff: Men var kommer frukosten in i bilden, Niklas?

Niklas Huss: (skratt)

Kristina Althoff: Jag bara undrar.

Niklas Huss: Det är för att vi vill lyfta passionsfrukten. Passionen i oss, vi äter frukost. Jag håller med. Men det är lite också, jag tyckte det var så fint när Nils kläckte den där, för det är också ett sätt att se, vad är det som motiverar? Jo, passionen och engagemanget i oss, att våga öppna upp det som vi kanske också har gömt någonstans av båda tuffa regler, och det vi ska vara jätteödmjuka mot, det är att jobba i offentlig sektor som har ju, det gick ändå att minimera risk och allt det som är egentligen motsats till innovation. Att våga, testa och lära, experimentera. Och det behöver vi nu när vi inte lyckas hantera helt nya beteenden, helt nya utmaningar. Så vi behöver stärka oss i att våga, att få, och det kräver också engagemanget och den näringen att hitta engagemanget. Det kräver miljö och det kräver en massa ritualer, sätt att vara. Det testar vi och utvecklar hela tiden. Vi frågar, vi pratar, vi testar, vi implementerar och sätter oss. Platsen i sig, man kan inte bara tro att en plats genererar någonting, utan man måste vara där. På något sätt göda och ge näring, också ge förutsättningar för alla dem som är där att våga, att sen bidra. Så alla blir ju trädgårdsmästare på den här, och får människor att blomma till slut.

Sofie Andersson: Elisabeth?

Elisabeth Aguilera: Jag har tänkt på återigen det här med att ta sig tid och det Kristina avslutade med, just det här att vara lite hård mot sig själv. Det tänker jag: tydlighet i sin kalender. Det tycker inte jag att man ska underskatta för fem öre. Jag lyfter det ofta med mitt team, vad viktigt det är att till och med boka in reflektion. Att det finns i ens kalender. Så att göra det här möjligt över huvud taget med Samverket så är det faktiskt det att planera sin tid för just de här sakerna, och förstå vikten av det. För att så fort vi börjar springa efter bollen, då är vi nog fast där i hjulet, och kommer glömma bort att ta oss tiden. För det är ingenting vi får. Och det är det vi glömmer.

Sofie Andersson: Kristina?

Kristina Althoff: Två saker. Det ena är just det där att jag tror att jag har en rätt självbestämmande roll. Det tror jag du också har. Så vi kan värja oss så gott det går. Men det kom upp när vi hade ett samtal på Samverket med flera medlemmar bara i förra veckan att det är vissa som inte har den möjligheten. För du sitter i kläm någonstans, och att då blir det så viktigt också att förankra uppåt. Att om man nu ändå ger den här personen resurser för att sitta på Samverket, då måste man också ge resurser i form av tid.

Elisabeth Aguilera: Exakt.

Kristina Althoff: Det är inte bara att man tillåter, utan det måste också finnas tid, och att det är förankrat uppifrån och ner.

[musikjingel]

Sofie Andersson: Det börjar bli dags att runda av men innan det så måste jag passa på att fråga dig, Niklas, för jag har ju förstått att det finns planer på ett Kompetensverk och ett Platsverk också, som komplement till Samverket. Det låter ju jättespännande. Berätta. Vad är det ni tänker er?

Niklas Huss: På Samverket ämnar vi utforska, vi testar, vi möter människor, eller vi skapar nya relationer.
Platsverket är att vi skapar en infrastruktur för att dela fysiska platser. Jag på myndighet X har ett projekt, jag behöver projektyta. Region Y har ytor lediga för projekt. Kan vi hitta dem? Kan vi matcha? Så kan man också skapa rörlighet, för att jag kanske vill bo uppe i Östersund, men jag jobbar på en myndighet i Stockholm eller i Kalmar. Helt plötsligt kan jag faktiskt sitta i lokalen bland andra offentligt anställda och ha en tillhörighet, men ändå jobba. Jag kan testa på också att vara i olika miljöer, så jag kan våga flytta med min familj någonstans. Så det är Platsverket. Optimera och effektivisera hur vi nyttjar våra lokaler.

Sen Kompetensverket tittar vi på hur kan vi faktiskt skapa möjligheter för att röra sig och byta arbetsgivare? Så att jag som projektledare för myndighet X är intresserad kanske att flytta, eller vill ha nya utmaningar, men jag har en profession som finns behov av överallt, så jag kan jobba på en annan myndighet eller en region eller en kommun ett tag, och då kan man matchas i en infrastruktur. Vi har behov av denna projektledarkompetensen, jag har den. Låt oss vara öppna för att hitta den möjligheten. Eller när det är toppar och dalar i belastning så kan man faktiskt låna in folk lättare från en myndighet till en annan. När man har större tryck av en viss händelse eller något som inträffar. Eller bara att vi behöver, därför att det vi gör då, det är att vi pollinerar varandra med kunskaper. Jag får nya intryck och vi ser att vi inte är, så genom jobbet också kunna utföra det.

Sen det tredje, att dela resurser vad gäller kanske inventarier och bilar, och bygga en infrastruktur för det också. Nu har vi mindre och mindre lokaler, men vi har en jäkla massa möbler och sådant där. Varför ska vi köpa nya när vi kan återanvända? Som på Samverket så var 95 procent av alla möbler vi använt är återanvänt från Vasakronans lager. Så det går att hitta möjligheter att göra.
Så att så tittar vi på det, och tittar på, kan vi bygga upp sådana infrastrukturer i offentlig sektor? Men att det är lite kanske olika ägare för de här sakerna i framtiden. Om man tittar på uppdragen som är, och i dag så kanske det är mer lämpligt för en sådan infrastruktur att ligga hos en myndighet som finns i dag, som har det, och någon annan. Så att det tittar vi på och pratar om.

Sofie Andersson: Superspännande. Intressant att se vart det tar vägen.

[musikjingel]

Sofie Andersson: Vi har i dag pratat om Samverket och potentialen med att jobba tillsammans verksamhetsöverskridande. En sak som jag tar med mig från dagens samtal är hur stor betydelse arbetsplatsens kultur och utformning kan ha för tryggheten, och vilken skillnad det faktiskt kan göra att ta av sig sin myndighetshatt. Stort tack till er, Niklas, Kristina och Elisabeth för att ni ville vara med här i dag och dela med er av er kunskap. Innan jag släpper iväg er vill jag ställa en sista fråga och det är: Om ni får välja ut en sak som den som lyssnar tar med sig från det här samtalet, vad blir det? Vad vill ni att de ska ha koll på? Då börjar vi med dig, Elisabeth. Vad vill du skicka med?

Elisabeth Aguilera: Jag sitter och tänker på att eftersom jag jobbar i en sådan roll där man naturligt är en evangelist eller någon typ av pionjär, och att det kan bli jätteensamt och ganska otacksamt emellanåt, och att då kunna vara på en sådan plats som Samverket, som har nog nämnts flera gånger, att man inte är ensam. Det vill jag skicka med.

Sofie Andersson: Bra. Tack. Kristina?

Kristina Althoff: Ja, det är väl åt det hållet. Alltså, det finns mycket jag skulle vilja förstärka med Samverket. Jag tycker att det är ett fantastiskt initiativ att våga starta en sådan här plats. För att det finns ju många röster som kanske tycker, vad är det där för … hopp och lek, liksom. Men samtidigt så är, att förstärka att de här platserna kommer behövas, för att det är så många frågor som sker i mellanrummet, eller kommer behöva ske i mellanrummet, det vi på Statskontoret kallar tvärsektoriella frågor. Vi vet att samverkan är fruktansvärt slitsamt att sätta i gång. Om man då har flera sådana här platser, där redan människor har kontakt med varandra, så kommer ju inte det lösa hela knuten, men det kommer göra att det är lättare att få till den samverkan som behövs i olika frågor. Och också tänker jag att vikten av att, vi är rätt många i statlig sektor som jobbar ensamma på ett eller annat sätt oftast när vi ska göra förflyttningar. Och att det är väldigt skönt att kunna vara på en plats där man kan hänga av sig både rocken och driften, eller vad jag ska säga. Att det inte behöver ske i uppförsbacke. Så det är väldigt härligt.

Sofie Andersson: Bra. Tack, Kristina. Och Niklas? Vad vill du att den som lyssnar ska ta med sig?

Niklas Huss: Om vi ska bli världens bästa samhälle, och skapa världens bästa samhälle, så behöver våra medarbetare i offentlig sektor känna att de kan utvecklas, och att de mår bra och att vi faktiskt hjälps åt och vi hjälper varandra. Det kräver platser. Det kräver platser där du tillåts att göra det, att du utvecklar dig själv och du utvecklar varandra tillsammans, och det samhället vi är i. Och att det krävs också för att vi ska locka till oss kompetenser i framtiden. Så om vi ska ha människor som vill och brinner för att utveckla samhället, som många ungdomar gör, så måste vi också ge förutsättningar för att de ska kunna göra det. Och att man också får möjligheten att kunna röra sig fritt i offentlig sektor, det är en otrolig möjlighet. Och att träffa andra och utveckla sig själv, och kunna bidra. Och det parallellt som man faktiskt upprätthåller och effektiviserar och förvaltar, så utvecklar vi och innoverar och skapar vi. Att bygga de miljöerna, det måste vi ha. Och vi måste ha dem tillsammans. Det är inte varje myndighet som kommer lösa att vi är en attraktiv arbetsgivare, utan det är tillsammans.

Sofie Andersson: Bra. Tack.

Elisabeth Aguilera: Jag har ett sista ord. Jag vet du sa någonting så otroligt viktigt, Niklas, där. God förvaltning av våra skattemedel. Alltså, vi måste dela med oss. Vi kan inte sitta som egna hubbar, för vi ska ju tillsammans, som du sa Niklas, skapa ett bra, och till och med bästa samhället. Ja, då måste vi göra det här. Det är ingen hopp och lek som du pratade om, Kristina, att andra säger.

Kristina Althoff: Nej, exakt. Jag vill bara … jag håller med. Jag tror att för att få till en god förvaltning behöver vi lösa ut mycket tillsammans. Och det här är en möjlig väg, och sen kan man säkert tänka sig att det finns flera. Jag hoppas att det finns flera möjliga vägar, att det inte är bara denna väg, utan vi behöver se till hur vi skapar samverkan i mellanrummen.

Sofie Andersson: Bra. Tack ska ni ha. Och tack också till dig som har lyssnat. Om du har några frågor eller förslag på ämnen som du vill att vi ska prata om i podden, hör gärna av dig till oss på webb@arbetsgivarverket.se. Vi hörs snart igen. Hej då.

Elisabeth Aguilera: Hej då.
Niklas Huss: Hej då.
Kristina Althoff: Hej då.