Bakgrund

Arbetstagaren, E, anställdes hos Rikspolisstyrelsen 1981 och har arbetat som kontorist, kanslisekreterare och assistent. Sedan 2001 uppbär hon hel sjukersättning som inte är tidsbegränsad. Sedan 1992 har E inte utfört något arbete för arbetsgivarens räkning. Genom en dom den 15 december 2008 dömdes E för misshandel till villkorlig dom. Sedan domen vunnit laga kraft avskedade arbetsgivaren henne i juni 2010.

ST yrkade att avskedandet skulle ogiltigförklaras samt att staten till E skulle förpliktas utbetala ett allmänt skadestånd om 100 000 kronor. ST gjorde gällande att E inte gjort sig skyldig till den brottslighet hon dömts för. Även om AD skulle finna att så var fallet, förelåg det inte ens saklig grund för uppsägning.

Staten bestred talan i dess helhet och hävdade att det förelåg laga skäl för avsked och i vart fall saklig grund för uppsägning.

AD:s domskäl

Har E gjort sig skyldig till misshandel? AD konstaterade att tingsrätten fann misshandeln styrkt och dömde henne till villkorlig dom. Tingsrättens dom fastställdes därefter av Svea hovrätt. Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd varför hovrättens dom vann laga kraft. E skulle enligt gärningsbeskrivningen ha slagit ett bord i en mans ansikte, vilket medfört smärta svullnad, sårskada och tandskada. Händelsen hade ägt rum på en uteservering där mannen arbetade.

AD har i tidigare avgörande uttalat att den allmänna domstolens bedömning i brottmål inte är bindande men att den bör tillmätas betydande bevisverkan i arbetstvisten. AD prövade därför ST:s invändning att E inte gjort sig skyldig till den aktuella brottsligheten. Bedömningen inriktades på frågan om det förekommit något i AD som medförde att brottmålsdomens materiella innehåll och därmed dess bevisverkan i arbetstvisten borde ifrågasättas.

Under huvudförhandlingen i AD hördes förutom E även en läkare. Läkaren hade inte hörts i brottmålsprocessen. I AD hördes däremot inte, till skillnad från i brottmålsprocessen, den skadade mannen och ett vittne till händelsen.

E:s berättelse i AD om händelseförloppet överensstämde med vad hon uppgett i brottmålsprocessen, dvs. att hon för att inte ramla i marken tog tag i stolen och re-flexmässigt svingade den bakåt samtidigt som hon tog sig upp. E beskrev även hur hennes ryggskada påverkade hennes rörlighet. Enligt läkaren var det, till följd av ryggskadan, inte möjligt för E att på sätt, som han uppfattat att hon dömts för, lyfta något bord. Möjligtvis skulle E kanske kunnat klara av att putta ett bord.

AD ansåg inte att förhöret med E tillförde något som på ett avgörande sätt förtog brottmålsdomens bevisverkan. AD konstaterade att E kunde svinga en stol enligt egen uppgift, men inte lyfta ett bort enligt läkaren. Utredning om hur tunga möblerna var eller hur högt E skulle ha lyft bordet saknades i målet. Således innebär inte heller läkarens uppgifter att brottmålsdomen borde ifrågasättas. AD gjorde således ingen annan bedömning än hovrätten utan ansåg att E gjort sig skyldig till den brottslighet som hon fällts till ansvar för.

Laga skäl för avsked eller saklig grund för uppsägning? AD konstaterade med hänvisning till tidigare praxis att brottsliga gärningar för vissa offentliga tjänstemän i större utsträckning än för andra anställda kan innebära ett grovt åsidosättande av de skyldigheter som följer av anställningen. Beträffande polismän, som ska förebygga och utreda brott, är det särskilt viktigt att de avhåller sig från att själva begå brott. Vidare ska brottslighet som sker i arbetet normalt bedömas betydligt allvarligare än brott utom anställningen.

AD ansåg att E gjort sig skyldig till brottslighet som det finns anledning att se allvarligt på men brottet hade inte begåtts i arbetet och överhuvudtaget inte haft något samband med hennes anställning. E hade aldrig haft några polisiära befogenheter och det var ostridigt att hennes arbetsuppgifter inte omfattade någon myndighetsutövning. Det fanns därför inte skäl att ställa de höga krav på oförvitlighet som normalt ställs på den som är polisman. Vidare hade E till följd av sjukdom inte utfört något arbete sedan 1992 och händelsen framstod som en engångshändelse. Risken för förlorat förtroende hos allmänheten för polisen, till följd av brottet, fick därför anses vara begränsad. Laga skäl för avsked förelåg således inte.

Därefter gjorde AD en prognos av E:s lämplighet för fortsatt anställning. Mot bakgrund av att det var fråga om en engångshändelse och att arbetsgivaren inte riktat någon annan kritik mot E förelåg därför inte heller saklig grund för uppsägning.

AD ogiltigförklarade avskedandet men ansåg att E, genom misshandeln, fick anses ha medverkat till den uppkomna situationen. AD jämkade därför skadeståndet till 50 000 kronor.

Kommentar

Domen bekräftar tidigare praxis i två avseenden.

För det första tillmäter AD en lagakraftvunnen brottmålsdom "endast" betydande bevisverkan vilket innebär att AD självständigt prövar om arbetstagaren gjort sig skyldig till brottet. Om inget nytt tillkommer i arbetstvisten anser AD att arbetstagaren gjort sig skyldig till den aktuella gärningen. Arbetsgivaren måste emellertid vara beredd på att arbetstagarsidan kommer att förete ny bevisning som visar att brottmålsdomen är fel.

För det andra leder brott utom anställningen sällan till att arbetsgivaren kan skilja arbetstagaren från anställningen. För att det ska vara möjligt krävs det att brottet, eller som i en polismans fall, brottslighet som sådan, påverkar förtroendet för möjligheten att utföra sina arbetsuppgifter på ett korrekt sätt. För att förtroendet ska anses påverkas bör brottet på något sätt ha en koppling till de aktuella arbetsuppgifterna. I det aktuella målet påverkade misshandeln inte förtroendet för E:s möjligheter att utföra administrativa arbetsuppgifter. AD beaktade i denna del främst två omständigheter sammantagna, nämligen att E inte hade några arbetsuppgifter som innebar myndighetsutövning och att hon inte arbetat sedan 1992.

Om en arbetsgivare vill att en arbetstagare ska lämna sin anställning i samband med att han eller hon fått rätt till hel sjukersättning som inte är tidsbegränsad, ska arbetsgivaren skriftligen ge arbetstagaren besked om detta så snart arbetsgivaren fått kännedom om beslutet om sjukersättning. Detta följer av 33 § andra stycket LAS. För-säkringskassans beslut är emellertid sekretessbelagt varför möjligheten att avsluta anställningen förutsätter att arbetstagaren upplyser arbetsgivaren om beslutet.

Anledningen till att E fortfarande var anställd, trots att hon sedan 2001 erhållit sådan sjukersättning, var att arbetsgivaren vid tidpunkten för avskedandet inte kände till denna omständighet.

Mer information

För ytterligare information om innehållet i detta "Arbetsgivarverket informerar", kontakta Hedda Mann, telefon 08-700 13 28.