Polisinspektören, L, anställdes 1992 vid Polismyndigheten i Skåne. L hade sedan februari 2009 haft en öppen blogg på internet. För att vara anonym skapade han den fiktiva karaktären "Radiobilspolisen Farbror Blå" i vars namn han så gott som dagligen skrev inlägg om främst polisarbete. L stängde ner bloggen i mars 2010 i samband med att kvällspressen uppmärksammat den. Det blev då också känt att det var L som hade skrivit inläggen. I juni 2010 avskedade arbetsgivaren polisinspektören.

Polisförbundet yrkade att avskedandet skulle ogiltigförklaras samt att staten till arbetstagaren skulle utge ett allmänt skadestånd om 250 000 kronor. För det fall AD inte skulle finna att det förelåg laga skäl för avsked men väl saklig grund för uppsägning yrkade förbundet på ett allmänt skadestånd om 120 000 kronor. Förbundet yrkade, bland annat, även på ekonomiskt skadestånd motsvarande mellanskillnaden mellan lön och sjukpenning/sjuklön.

Polisförbundet menade att L endast utnyttjat sin grundlagsskyddade yttrandefrihet och att arbetsgivaren inte försökt omplacera honom. Vidare ansåg förbundet att statens agerande i samband med avskedandet orsakat L:s sjukskrivning.

Staten bestred talan i dess helhet och kunde endast vitsorda att de yrkade beloppen var korrekt beräknade.

Arbetsgivaren menade att det fanns skäl att avsluta anställningen bara på grund av att L skrivit och publicerat inläggen. I vart fall hade publiceringen lett till sådana samarbetssvårigheter att det fanns skäl för att avsluta anställningen. Inläggen speglade en människosyn som inte var förenlig med polisens värdegrund. Genom bloggandet hade L skadat förtroendet för polisen och innehållet i bloggen hade inneburit att chefer och kollegor känt sig kränkta. L:s agerande hade varit ägnat att allvarligt störa förhållandena på arbetsplatsen. Det hade medfört allvarliga samarbetssvårigheter som gjort det omöjligt att finna lämpliga arbetsuppgifter för L.

Arbetsgivaren ansåg inte att det fanns något adekvat orsakssamband mellan arbetsgivarens agerande och L:s sjukskrivning.

AD:s domskäl

Bloggandet

De av staten åberopade bestämmelserna om objektivitet i grundlagen och förtroende och aktning i polisförordningen avser hur man ska agera inom den offentliga förvaltningen, respektive i arbetet hos polisen. AD konstaterade emellertid att det var klarlagt att L inte skrivit inläggen i tjänsten eller låtit det framstå som det, även om han använt ett polismärke i bloggen och skrivit om polisarbete.

Med hänvisning till tryckfrihetsförordningen, yttrandefrihetsgrundlagen och tidigare praxis konstaterade AD att en myndighet i regel inte kan ingripa mot en anställd om den genom att utnyttja sina grundlagsfästa fri- och rättigheter förorsakat störningar i verksamheten eller skadat myndighetens anseende och allmänhetens förtroende för myndigheten. En annan bedömning kan göras om det är fråga om en arbetstagare med en utpräglad förtroendeställning och direkt ansvar för myndighetens beslut eller i andra ytterlighetssituationer. En arbetsgivare kan dock vidta åtgärder om det uppstår allvarliga samarbetssvårigheter eller om arbetstagaren inte utför sina arbetsuppgifter på ett riktigt sätt.

AD ansåg inte att det förelåg någon ytterlighetssituation. Förlorat förtroende och anseende samt upprördhet och känslor av kränkning bland allmänheten och statsanställda till följd av L:s bloggande kunde således inte läggas till grund för att avsluta hans anställning.

Samarbetssvårigheter

Det ställs särskilt höga krav på de skäl som kan läggas till grund för att avsluta en statlig anställning på grund av samarbetssvårigheter till följd av att en anställd har använt sin yttrandefrihet.

AD konstaterade att L under den tid han bloggat befunnit sig utomlands i FN-tjänst. När det blev känt att det var han som skrivit inläggen på bloggen blev han hemkallad i förtid. När han hade arbetat drygt en vecka hade han semester och därefter blev han sjukskriven. Sedan dess hade L inte utfört något arbete.

AD ansåg inte att det under den dryga vecka han arbetat förelegat några egentliga samarbetssvårigheter. Han hade placerats "längst ner i en korridor" för att undvika kontakt med allmänheten. Enligt L:s närmaste chef fungerade arbetet bra, även i förhållande till hans kollegor. För det fall arbetsgivaren hade kunnat styrka allvarliga samarbetssvårigheter ansåg AD att arbetsgivaren i första hand borde ha försökt åt-gärda dessa med andra åtgärder än avskedande.

Ogiltigförklaring och allmänt skadestånd

AD ogiltigförklarade avskedandet och ansåg inte heller att det förelåg saklig grund för uppsägning. AD ansåg att avskedandet inneburit en allvarlig kränkning av L:s grundlagsskyddade yttrandefrihet och bestämde det allmänna skadeståndet till 125 000 kronor.

Ersättning för inkomstförlust pga. sjukskrivning

Vad avsåg yrkandet om ersättning för inkomstförlust pga. sjukskrivning hänvisade AD till tidigare praxis av vilken följande framgår.

En avskedad arbetstagare är i princip inte berättigad till ekonomiskt skadestånd för sådan förlust eftersom han eller hon som regel inte står till arbetsgivarens förfogande. Omständigheterna i samband med skiljandet från anställningen kan dock ha varit sådana att det framstår som befogat att ålägga arbetsgivaren ekonomiskt skadestånd. Det kan emellertid inte anses tillräckligt att det rent allmänt föreligger ett samband mellan förhållandena på arbetsplatsen och arbetstagarens sjukskrivning. Det ställs därför stora krav på den utredning som ska styrka orsakssambandet. Normalt sett får arbetstagaren anses kompenserad genom det allmänna skadeståndet.

Av utredningen i målet framgick att L fått en akut krisreaktion och blivit så deprimerad att han behövt sjukskrivas. Att L blivit sjuk till följd av processen med avskedandet räckte emellertid inte, som framgår ovan, för att arbetsgivaren skulle anses skyldig att ersätta honom. AD konstaterade att staten inte gjort sig skyldig till något fel i samband med processen samt att L för det grundlagsvidriga avskedandet fick ersättning genom det allmänna skadeståndet. Förbundets yrkande avslogs därför i denna del.

Kommentar

I det aktuella målet gick det inte att bevisa att händelserna i blogginläggen hade ägt rum. I så fall hade arbetsgivaren kunnat hävda att polisinspektören gjort sig skyldig till brott, till exempel brott mot tystnadsplikt, sexuellt ofredande eller tjänstefel. Vidare hade L aldrig använt arbetsgivarens datorer för publicering av blogginläggen och inte heller skrivit inläggen på arbetstid. AD hade alltså ingen anledning att bedöma hur sådana omständigheter skulle påverkat frågan om laga skäl för avsked.

Rättsfallet överensstämmer med tidigare praxis som innebär att offentliga arbetsgivare har mycket begränsade möjligheter att agera mot en arbetstagare som använt sin yttrandefrihet. En statlig arbetsgivare får således, som AD uttrycker det, "tåla" förlorat förtroende, anseende, upprördhet och känslor av kränkning bland allmänheten och statsanställda.

Att publicering via sociala medier får mycket stor spridning, och risken för skada därmed ökar, påverkar således inte bedömningen av arbetstagarens rätt att använda sin yttrandefrihet. Sociala medier ska alltså inte betraktas annorlunda än andra traditionella kanaler för information.

Som arbetsgivare har man emellertid rätt att bemöta de åsikter som de anställda ger uttryck för. Vidare kan arbetsgivaren kräva att arbetstagaren utför sina arbetsuppgifter korrekt och bestämma att arbetstagaren inte uttalar sig på ett sätt så att allmänheten kan uppfatta att han eller hon ger uttryck för myndighetens åsikter.

AD har i dom 2011 nr 15 ansett att en arbetsgivare haft rätt att omplacera en arbetstagare på grund av att hans uttalanden lett till allvarliga samarbetssvårigheter. Arbetsgivaren hade emellertid först uttömt möjligheterna att lösa samarbetsproblemen på andra sätt. Till saken hörde även att arbetstagaren arbetade på en intensivvårdsavdelning, dvs. i en "högriskmiljö". Domen har kommenterats i Arbetsgivarverket informerar 2011 nr 9.

Mer information

För ytterligare information om innehållet i detta "Arbetsgivarverket informerar", kontakta Hedda Mann, telefon 08-700 13 28.