Bakgrund

En yrkesofficer (H) som varit anställd vid Försvarsmakten sedan 1988, dömdes 2008 av Helsingborgs tingsrätt för sexuellt utnyttjande av underårig till åtta månaders fängelse. Domen avsåg att H vid tre tillfällen utnyttjat två av sin dotters väninnor sexuellt då de sovit över i hans bostad. Flickorna var mellan åtta och elva år gamla när övergreppen ägde rum. Hovrätten över Skåne och Blekinge fastställde tingsrättens dom i ansvarsdelen, men menade att gärningarna egentligen hade ett högre straffvärde. Hovrätten avstod dock från att höja straffet då H skulle kunna komma att förlora sitt arbete. Högsta domstolen beviljade inte prövningstillstånd i målet. Försvarsmakten sade 2007 upp H på grund av att den saknade fortsatt förtroende för honom.

Ledarna, som företrädde H, menade att det inte förelåg saklig grund för uppsägning. Dels hade brotten inte begåtts i tjänsten eller riktat sig mot arbetsgivaren, dels hade de begåtts mellan 1999 och 2003, vilket låg långt tillbaka i tiden. Vidare hade officeren under hela sin anställning fullgjort sina arbetsuppgifter med goda vitsord och inte haft någon sådan högre chefsposition som innebar att kravet på saklig grund kunde sättas lägre än annars. Slutligen anförde Ledarna att Försvarsmakten brustit i sin omplaceringsskyldighet då den inte gjort någon omplaceringsutredning innan beslutet om uppsägning fattades. Detta trots att det fanns åtminstone sju tjänster som H hade tillräckliga kvalifikationer för. Att tjänsterna var säkerhetsklassade hade ingen betydelse, menade Ledarna, då arbetsgivaren själv förfogat över klassificeringen.

Försvarsmakten anförde å sin sida att bristen på förtroende berodde på att den brottslighet H dömts för var oförenlig med de särskilda krav som Försvarsmakten måste kunna ställa på en yrkesofficer. Till saken hörde att H varit ansvarig för både nationella och internationella flygövningar och representerat Sveriges försvarsmakt utomlands. Brottets karaktär innebar vidare att det inte var skäligt att omplacera honom. Någon omplaceringsutredning hade visserligen inte gjorts innan H sades upp. Dock hade det beslutats att han inte var lämplig att inneha en säkerhetsklassad befattning. Vid en omplaceringsutredning i efterhand hade det visat sig att H före uppsägningen haft tillräckliga kvalifikationer för sju lediga befattningar. Alla dessa var dock säkerhetsklassade. En analys av hans kompetens visade även att det skulle krävas omfattande omskolning för att bereda honom fortsatt anställning.

AD:s domskäl

Har det funnits saklig grund för uppsägning?

Då facket inte har gjort gällande att H inte begått de aktuella brotten, gör AD ingen bedömning i den frågan, utan konstaterar bara att officeren har dömts för brotten.

Avskedande får enligt 18 § LAS ske om arbetstagaren grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Vid brottslighet är det av betydelse om brottet begåtts mot arbetsgivaren eller på annat sätt har anknytning till anställningen. Enligt motiven till lagen om anställningsskydd (LAS) får ett brott som begåtts utom arbetet utgöra skäl för avskedande om det allvarligt skadar förhållandet mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Enligt AD:s praxis måste dock frågan avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. En avvägning görs mellan arbetstagarens intresse av att behålla arbetet och arbetsgivarens intresse av att avsluta anställningen. Arbetstagarens ställning hos arbetsgivaren och arbetsplatsens beskaffenhet inverkar här på bedömningen.

AD:s praxis när det gäller tillämpningen av 18 § LAS på offentliganställda vägleds av den praxis som finns beträffande tillämpningen av den tidigare gällande lagen om offentlig anställning (LOA) från 1976. Den innebar att de särskilda förhållandena som råder inom den offentliga verksamheten ska beaktas, vilket för vissa offentliga tjänstemän innebär att brottsliga handlingar i större utsträckning än för andra anställda kan leda till avskedande. Avskedande fick enligt 1976 års LOA ske om arbetstagaren begått brott som visade att han uppenbarligen var olämplig att inneha sin anställning. Detta synsätt bör enligt AD vara vägledande även vid bedömningen av om saklig grund för uppsägning av en offentliganställd föreligger på grund av brott. Generellt sett ställs högre krav på offentliganställda i detta avseende då det ansetts viktigt att värna om deras integritet.

AD har i tidigare praxis rörande uppsägning av anställda inom Försvaret lagt vikt vid om den anställde haft en förtroendeställning av något slag. H har inte haft någon särskild förtroendeställning i form av en högre chefsposition eller utbildningsansvar för värnpliktiga. AD menar dock att det är särskilt viktigt att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet när det gäller uppdraget som yrkesofficer och drar här en parallell till de särskilda krav som kan ställas på poliser. Poliser måste uppfylla särskilt höga krav på redbarhet och laglydnad, vilket hänger ihop med att de ofta måste ingripa med användning av tvångsmedel. Försvarsmakten ska försvara Sverige mot väpnade angrepp samt bidra till fred och säkerhet i omvärlden genom att stödja fredsoperationer och humanitär verksamhet. Därför bör höga krav på laglydnad kunna ställas även på den som är yrkesofficer. Både Polisen och Försvarsmakten måste åtnjuta allmänhetens förtroende. Inte minst gäller detta i internationella sammanhang. H har deltagit i flera internationella uppdrag och Försvarsmaktens internationella verksamhet ökar. Även mot den bakgrunden har H en ställning med särskilda krav på förtroende.

AD konstaterar att den brottslighet H dömts för varit allvarlig. Lagstiftaren har kontinuerligt skärpt lagstiftningen vad gäller sexuella övergrepp mot barn. AD betonar att H är yrkesofficer och major samt att han varit anställd inom Försvarsmakten i många år. AD anser att det bör kunna ställas särskilda krav på en sådan person. Trots att gärningarna begicks ganska långt tillbaka i tiden måste Försvarsmaktens förtroende för H på grund av brotten han dömts för otvivelaktigt ha skadats. Det är också givet att allmänhetens förtroende för Försvarsmakten skulle kunna skadas om det blev känt att en yrkesofficer med H:s ställning som dömts för så allvarliga brott fick behålla anställningen.

Har omplaceringsskyldigheten uppfyllts?

Enligt AD:s mening måste H:s brott i så hög grad ha rubbat Försvarsmaktens förtroende för honom att det inte skäligen kan krävas att han omplaceras till annat arbete hos Försvarsmakten. Därför saknas det anledning att ta ställning till om omplaceringsskyldigheten är uppfylld.

Arbetsgivarverkets kommentar

Brott som begås utom anställningen kan i särskilda fall utgöra saklig grund för uppsägning. Det är då främst fråga om brott som visar att arbetstagaren måste bedömas som olämplig för sin anställning med hänsyn till arten av hans arbetsuppgifter. Det kan generellt sett föreligga saklig grund för uppsägning eller laga grund för avskedande när brott begåtts utom tjänsten då brottsligheten varit av mycket allvarlig art – se t.ex. AD 1987 nr 73 (yrkesofficer dömd till sluten psykiatrisk vård för försök till mord) och AD 2001 nr 2 respektive 2001 nr 94 (brevbärare dömd för grov våldtäkt av dotter) – eller då den på något vis haft anknytning till anställningen – se t.ex. AD 1991 nr 138 (klassföreståndare som sexuellt ofredade en 12-årig elev) och AD 2002 nr 80 (polisman dömd för barnpornografibrott).

Den förevarande domen AD 2009 nr 96 vidareutvecklar dock den särskilda praxis som finns i fråga om vilken grad av brottslighet utom tjänsten som kan leda till uppsägning från vissa offentliga befattningar som ska åtnjuta ett särskilt förtroende från allmänhetens sida. Det är ingen nyhet att högre krav kan ställas på vissa kategorier av offentliganställda än på andra i detta avseende. Domens nyhetsvärde kan istället sägas vara att det för anställda inom Försvarsmakten inte längre krävs en ställning av utpräglad förtroendekaraktär för att uppsägning ska kunna ske. I sin tidigare praxis rörande anställda inom Försvarsmakten har AD funnit att uppsägningen av en överste som kränkt kadetter på en kadettbal varit sakligt grundad (se AD 2006 nr 73) då denne hade ett uppdrag av utpräglad förtroendekaraktär. Översten var regementschef och hade ett särskilt utbildningsansvar för värnpliktiga. Kränkningarna hade – även om de fick anses vara begångna utom tjänsten – anknytning till denna. Det var dock inte fråga om någon brottslig handling. Även i ett annat mål (AD 1995 nr 122) rörande en utbildningsansvarig kapten, fann AD att denne som yrkesofficer innehade en särskild förtroendeställning. I det nu aktuella målet finns ingen sådan förtroendeställning. AD fokuserar här dels på anställningen inom Försvarsmakten som sådan, dels på brottslighetens art. Särskilda krav ska kunna ställas på en yrkesofficer och major med lång anställning inom Försvarsmakten som företräder Sverige i internationella sammanhang, utan att denne har någon särskild nyckelposition eller förtroendeställning. Allmänheten ska med andra ord kunna lita på att en yrkesofficer avhåller sig från allvarlig brottslighet.