Bakgrund

I samband med att sjukförsäkringsreformen trädde i kraft 2008 avskaffades ersättningsformen tidsbegränsad sjukersättning och numera kan man endast ansöka om varaktig sjukersättning. Såväl före som efter ändringen av regelverket gäller att varaktig sjukersättning beviljas om arbetsförmågan anses varaktigt nedsatt. Det ska röra sig om kroniska sjukdomar och irreparabla skador. Före 2008 kunde Försäkringskassan (FK) ta hänsyn till ålder, bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande omständigheter, så kallade särskilda skäl. Reformen förde med sig att allt färre har beviljats sjukersättning av FK. Jämförelser med övriga Europa visar att Sverige har den mest restriktiva lagstiftningen när det gäller just varaktig sjukersättning.

Meddelade domar

I den första domen (mål nr 242-11) överklagade LO-TCO RättsskyddKammarrättens beslut att fastställa FK:s beslut om avslag vad gäller AA:s ansökan om halv sjukersättning. Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) avslog överklagandet. Efter en dykolycka 2006 drabbades AA av ett smärttillstånd och ansvarig läkare intygade att det var uteslutet att AA någonsin skulle kunna arbeta mer än halvtid. FK:s försäkringsmedicinska rådgivare bedömde, utifrån det medicinska underlaget, att arbetsförmågan var halvt nedsatt under många år sett mot hela arbetsmarknaden. Det medicinska underlaget styrkte dock inte att smärtan och begränsningen av arbetsförmågan var varaktig. HFD konstaterade i domen att för att sjukersättning ska kunna beviljas ska arbetsförmågan anses vara stadigvarande nedsatt med minst en fjärdedel och, för det andra, ska ytterligare rehabilitering inte anses kunna medföra att arbetsförmågan förbättras. I det aktuella fallet menade HFD att AA:s besvär visserligen var sådana att hennes arbetsförmåga kunde antas komma vara nedsatt under förhållandevis lång tid, det var dock inte styrkt att hennes arbetsförmåga var stadigvarande nedsatt.

I den andra domen (mål nr 4686-10) överklagade FK Kammarrättens dom. HFD fastställde FK:s beslut. AA led sedan 1993 av en kronisk sjukdom som gick i skov och hon hade under ett flertal år varit sjukskriven i varierande grad. Under en period klarade AA att arbeta heltid i anpassat arbete hos Samhall. Två medicinska underlag ingick i utredningen, det första intygade att AA hade en halv livslång arbetsförmågenedsättning och det andra att arbetsförmågan var nedsatt med 25 procent. HDF fann att AA under perioder arbetat heltid hos Samhall och menade att AA:s arbetsförmåga inte kunde anses vara stadigvarande nedsatt.

Även i den tredje domen (mål nr 7299-10) överklagade FK Kammarrättens dom. HFD avslog överklagandet. AA hade en funktionsnedsättning som påverkade hans arbetsförmåga och han hade aldrig förvärvsarbetat. AA hade inte heller genomgått någon arbetslivsinriktad rehabilitering i syfte att pröva om han klarade ett särskilt anpassat eller skyddat arbete. FK menade att AA inte kunde beviljas sjukersättning eftersom hans arbetslivsinriktade åtgärder inte var uttömda. HFD konstaterade att det var ostridigt i målet att AA:s arbetsförmåga var helt nedsatt och att han inte heller i framtiden skulle komma att klara ett arbete på den öppna arbetsmarknaden och att han även stod långt ifrån den skyddade arbetsmarknaden. Därför var det osannolikt att ytterligare rehabiliterande insatser skulle vara framgångsrika och medföra någon arbetsförmåga. AA:s arbetsförmåga var varaktigt nedsatt.

Försäkringskassans kommentar

Försäkringskassans generaldirektör Dan Eliassons uppger att domarna redan ligger i linje med FK:s sätt att bedöma rätten till sjukersättning och att det är viktigt att inse att FK gör en individuell bedömning i varje ärende. Det är därför, enligt FK, svårt att säga vilken betydelse domarna kommer få framöver.

LO-TCO Rättsskydd förutspår fler beviljade beslut om sjukersättning

LO-TCO Rättsskydd, som var part i en av de tre domarna, menar att FK i praktiken kräver att arbetsförmågans nedsättning ska vara livslång och att skäl till avslag på ansökan om sjukersättning ofta varit att den sökande inte prövat om rehabiliteringsåtgärder skulle kunnat återvinna arbetsförmåga till någon del. Mot denna bakgrund menar LO-TCO Rättsskydd att domarna borde innebär en mindre sträng tillämpning av regelverket.

Arbetsgivarverkets kommentar

Den springande punkten i bedömningen av rätt till sjukersättning är om den sökandes arbetsförmåga kan anses vara varaktig nedsatt. I förarbetena till lagrummen framgår att nedsättningen ska förväntas kvarstå under all överskådlig framtid. Hitintills har FK, i sina bedömningar av varaktighet, tolkat det som att arbetsförmågan ska vara nedsatt undermycket lång tid. HFD förtydligar nu begreppet och uppger i domskälen till de tre aktuella domarna att det i vart fall inte finns stöd i vare sig lagtext eller motiv för att ställa upp ett krav på att nedsättningen ska vara livslångeller fram till pensionsåldern.

I den första domen konstaterar HFD att, trots att behandlande läkare menar att AA inte någonsin kan arbeta mer än halvtid, så styrker de medicinska underlagen endast att AA:s arbetsförmåga kommer vara nedsatt under förhållandevis lång tid och det är inte tillräckligt.

I den andra domen hade AA en sjukdom som bland annat definieras av att besvären kommer i skov. AA hade haft perioder när hon klarade att arbeta heltid i anpassat arbete hos Samhall. HFD fann därför att arbetsförmågan inte kunde anses vara varaktigt nedsatt. Här kan tilläggas att AA ansökte om 25 % sjukersättning och i förarbetena framgår att möjligheten till en fjärdedels sjukersättning ska tillämpas med restriktivitet.

I den tredje domen var det ostridigt att AA:s arbetsförmåga var helt nedsatt och att han inte heller i framtiden skulle kunna klara något arbete, vare sig på den öppna arbetsmarknaden eller i ett skyddat arbete. FK menade dock att AA de facto inte prövat någon arbetslivsinriktad insats med sikte på ett skyddat arbete och därför avslog FK AA:s ansökan om sjukersättning. HFD fann att i de fall där det förefaller osannolikt att ytterligare rehabiliteringsåtgärder skulle vara framgångsrika så måste inte den sökande genomgå rehabilitering för att kunna beviljas sjukersättning. De aktuella domskälen klargör, med andra ord, att det inte finns ett absolut krav på att individen i alla situationer måste pröva rehabiliteringsåtgärder.

Slutsats

Meningarna går isär när det gäller betydelsen av Högsta förvaltningsdomstolens förtydligande av kraven för att beviljas sjukersättning. Försäkringskassan hävdar att deras bedömningar redan är i linje med Högsta förvaltningsdomstolens uttalanden . LO-TCO Rättsskydd menar emellertid att domarna har stor betydelse eftersom praxis nu måste ändras. Framtiden får utvisa om de nu aktuella prejudicerande domarna de facto kommer att innebära en uppluckring av Försäkringskassans, sedan 2008, restriktiva tillämpning av lagstiftningen.