Arbetsdomstolen, (AD), har i dom 2013 nr 13, mellan Saco-S (genom SULF) och staten (genom Stockholms universitet [universitetet]) prövat om det förelegat saklig grund för uppsägning på grund av arbetsbrist. Tvisten har handlat om huruvida universitetet har uppfyllt sin omplaceringsskyldighet samt huruvida omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket lag (1982:80) om anställningsskydd (LAS) har samma betydelse inom staten som på arbetsmarknaden i övrigt.

Bakgrund

En tillsvidareanställd forskare med extern finansiering av sitt arbete och med inriktning huvudsakligen mot regionala förhållanden och samhällsutveckling i Stillahavsasien sades upp på grund av arbetsbrist när universitetet beslutade att inte längre bedriva forskning inom det nyssnämnda området. Forskaren hade en doktorsavhandling i freds – och konfliktforskning och hade inte bedrivit undervisning vi Stockholms universitet men väl vid andra högskolor inom sitt ämne. Vid uppsägningstillfället hade universitetet lyst ut en alternativt två anställningar som universitetslektor i statsvetenskap. Som behörighetskrav för anställningarna angavs dels avlagd doktorsexamen i statsvetenskap eller en svensk eller utländsk examen som bedöms motsvarande en sådan doktorsexamen, dels dokumenterad pedagogisk skicklighet och erfarenhet. Tvisten berörde frågan om huruvida 7 § andra stycket LAS har en annan innebörd inom staten med beaktande av reglerna i regeringsformen (1994:152) (RF) och lag (1994:260) om offentlig anställning (LOA), om förtjänst och skicklighet vid tillsättning av anställning inom staten samt högskoleförordningens (1993:100) (HF) särskilda regler om tillsättning av universitetslektorer.

AD:s domskäl

Har 7 § andra stycket LAS en annan betydelse inom staten?

Efter en rättslig genomgång av omplaceringsskyldigheten i allmänhet redogjorde AD för reglerna om företrädesrätt till återanställning och hur de skiljer sig inom staten i förhållande till övriga arbetsmarknaden. AD konstaterade sedan att till skillnad mot reglerna om företrädesrätt till återanställning ansågs det redan vid införandet av 1974 års anställningsskyddslag klart att regeln om omplaceringsskyldighet i 7 § andra stycket LAS var tillämplig även på det statliga området. Beträffande det uttalande vid införandet av 1982 års anställningsskyddslag om att det på det statliga området inte är möjligt att kräva omplacering eller företrädesrätt till en högre tjänst (befordran) klargjorde AD att detta gällde vid företrädesrätt till återanställning eftersom det framgick av en uttrycklig bestämmelse i 1976 års LOA. När det gäller omplaceringar ansåg AD att uttalandet inte hade något påtagligt stöd i rättskällorna och har inte heller följts i rättspraxis. Slutligen fastslog AD att varken RF eller LOA utgör sådana särskilda föreskrifter enligt 2 § LAS som ska tillämpas istället för regeln om omplaceringsskyldigheten i 7 § andra stycket LAS. Vidare framhöll AD att HF:s regler om läraranställningar saknar motsvarighet i anställningsskyddslagen och därför inte heller utgör en sådana särskild föreskrift.

Sammanfattningsvis fann AD att omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket LAS inte har en annan betydelse inom staten.

Tillräckliga kvalifikationer

AD prövade sedan huruvida den uppsagde hade tillräckliga kvalifikationer för de lediga anställningarna som universitetslektor i statsvetenskap. AD konstaterade att för att den uppsagde skulle anses ha tillräckliga kvalifikationer för de aktuella lektorsanställningarna måste denne vara behörig för dessa utifrån HF:s behörighetsregler för lektorer samt utifrån behörighetsregler i Högskolans anställningsordning. Sådana behörighetskrav var avlagd doktorsexamen i statsvetskap eller en svensk eller utländsk examen som bedöms motsvara en sådan doktorsexamen samt dokumenterad pedagogisk skicklighet och erfarenhet. AD fann att, i det nu aktuella målet, utredningen entydigt pekade på att det förelåg en sådan överlappning mellan ämnena att en doktorsexamen i freds- och konfliktforskning mycket väl skulle kunna motsvara en doktorsexamen i statsvetenskap. AD kom fram till att den oklarhet som rådde utifrån den bristfälliga utredningen i frågan om doktorsexamen, skulle falla tillbaka på arbetsgivaren. AD konstaterade därför att staten inte hade visat att doktorsexamen i freds- och konfliktkunskap inte motsvarar en doktorsexamen i statsvetenskap.

AD prövade sedan den uppsagdes pedagogiska skicklighet och fastslog, efter att ha jämfört kurserna enligt kursplanen med den uppsagdes forskningsinriktning, att denne hade tillräcklig pedagogisk skicklighet för undervisning vid statsvetenskapliga institutionen. AD fann dock att den uppsagdes kvalifikationer endast omfattade ett relativt smalt område av statsvetskapliga institutionens kursutbud.

AD anförde vidare att kravet på tillräckliga kvalifikationer innebär att arbetstagaren ska ha de allmänna kvalifikationer som krävs för att anställas. Den av staten åberopade omständigheten att den uppsagde på grund av sin, ur statsvetskapligt perspektiv, smala kompetens inte skulle ha erbjudits anställningen ens om denne var ensam sökande är ett sådant kvalifikationskrav som också kan beaktas vid bedömningen om en sökande har tillräckliga kvalifikationer enligt LAS. AD tillade att i ett fall där arbetsgivaren gör gällande kvalifikationskrav som inte har stöd i utlysningstexten bör dock ställas relativt starka krav på utredningen.

AD konstaterade att avsikten med de utlysta anställningarna var att täcka institutionens undervisningsbehov på de stora kurserna på grundnivån och att den uppsagde endast hade tillräckliga kvalifikationer för delar av kursutbudet vid statsvetskapliga institutionen. Mot bakgrund av detta samt att den uppsagdes kandidatexamen låg långt tillbaka i tiden och innehöll mindre statsvetskap än vad som normalt krävs för att antas som doktorand vid statsvetskapliga institutionen samt att dennes undervisningserfarenhet väsentligen låg inom freds- och konfliktforskning, kom AD fram till att vad som framkommit om den uppsagdes forsknings- och undervisningserfarenhet inte gav stöd för att denne hade tillräckligt kunnande för att undervisa i allmänna statsvetskapliga kurser, ens efter en skälig upplärningstid. Den uppsagde hade med andra ord inte tillräckliga kvalifikationer för det arbete som universitetet avsåg att de aktuella lektorerna skulle utföra.

Kommentar

Domen klargör att omplaceringsskyldigheten inom staten inte har en annan betydelse trots RF:s och LOA:s krav på förtjänst och skicklighet som gäller vid anställning. AD:s resonemang får förstås så att RF:s och LOA:s regler inte inkräktar på reglerna i LAS. Först ska arbetsgivaren tillämpa omplaceringsregeln i 7 § andra stycket LAS, först om det inte leder till att arbetstagare erbjuds omplaceringen så får arbetsgivaren gå vidare med ett rekryteringsförfarande.

Som ett led i omplaceringsskyldigheten ska frågan om tillräckliga kvalifikationer prövas. Bedömningen om huruvida en person uppfyller kravet på tillräckliga kvalifikationer måste, bland annat, göras utifrån de behörighetskrav som ställs på anställningen i fråga. Uppställs det särskilda behörighetskrav i till exempel lag eller förordning, måste kraven vara uppfyllda för att tillräckliga kvalifikationer ska föreligga. Det är arbetsgivaren som ska visa att den uppsagde inte uppfyller behörighetskraven och således måste bevisa, som i det här fallet, att en doktorsexamen i freds- och konfliktforskning inte motsvarar en doktorsexamen i statsvetenskap.

Frågan om tillräckliga kvalifikationer föreligger avgörs genom en bedömning i det enskilda fallet. Faktorer som individens behörighet, utbildning och erfarenhet samt huruvida han eller hon kan bedömas uppfylla de krav som ställs vid nyrekrytering för anställningen tas i beaktande. Domen visar att även andra krav än de som ställts upp i utlysningstexten, får tas hänsyn till, så som avsikten med det arbete som ska utföras för arbetsgivaren.

Mot bakgrund av högskoleförordningens regler om sakkunnigförfarandet tar ett rekryteringsförfarande inom en högskola eller ett universitet som regel väldigt lång tid. Det innebär att en ambition att söka brett efter specialkompetens och därmed vara oförhindrat att anställa den högst kvalificerade försvåras eftersom det är näst intill omöjligt att överblicka hur en eventuell omplaceringsskyldighet ser ut ett år framåt i tiden.

Sammantaget betyder det sagda att arbetsgivare måste erbjuda omplacering enligt 7 § andra stycket LAS till den som är tillräckligt bra, om det finns övertalighet hos arbetsgivaren. Arbetsgivare är då förhindrad att gå direkt till ett rekryteringsförförande som syftar till att anställa den bästa tänkbara kandidaten.

För ytterligare information om innehållet i detta "Arbetsgivarverket informerar" kontakta Karl Pfeifer, telefon 08-700 13 12.