Även om domen inte berör det statliga avtalsområdet har Arbetsgivarverket valt att kommentera domen, då frågor om religionsfrihet i relation till arbete är av intresse för staten som arbetsgivare. Referatet tar även upp andra frågor som AD tog ställning till såsom preskription, rätten till offentlig anställning och bevisfrågor i övrigt.

Bakgrund

E.G. var anställd som sjuksköterska i regionen. Under 2013-2014 sökte hon vid flera tillfällen arbete som barnmorska i regionen. Vid dessa tillfällen upplyste E.G. om att hon inte kunde utföra aborter på grund av sin religiösa tro. E.G. erhöll inte någon anställning som barnmorska. Regionen beslutade också att inte bevilja henne fortsatt studiefinansiering för den sista terminen på barnmorskeutbildningen.

Tvist förelåg om regionen, genom att

• vid fyra tillfällen neka E.G. anställning, neka henne studielön samt genom uttalanden ha kränkt hennes rättigheter enligt konventionen,

alternativt

• genom att neka E.G. anställning vid tre tillfällen eller vid ett av dessa tillfällen återta en anställning samt genom ett uttalande brutit mot diskrimineringslagen.

E.G. yrkade allmänt skadestånd för kränkning av hennes samvetsfrihet och religionsfrihet enligt samt diskrimineringsersättning enligt diskrimineringslagen.

Regionen bestred yrkandena.

Domskäl

Europakonventionens rättsverkningar

Sverige är som fördragsslutande stat bunden av konventionen och den är sedan 1995 också svensk lag. Den som fått sina fri- och rättigheter kränkta ska i första hand få sin sak prövad av nationell domstol. Vidare är det i första hand också den enskilda konventionsstaten som, genom nationella rättsregler, ansvarar för att skyddet enligt konventionen upprätthålls. Detta innebar att AD:s prövning utgick från en konventionskonform tolkning av diskrimineringslagen.

Vidare konstaterade AD att ett eventuellt skadestånd för kränkningar av rättigheter enligt konventionen, bara kan komma ifråga om den svenska diskrimineringslagens regler, inte ens med en konventionskonform tolkning, når upp till det skydd som följer av konventionen.

Den rättsliga bakgrunden

De regler som aktualiserades i målet var bland andra följande:

Europakonventionen

• Artikel 9.1 Artikeln innebär att var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet samt rätt att utöva sin religion eller tro.
• Artikel 9.2 Artikeln innebär att inskränkningar i religions- och trosfriheten endast är tillåtna om de är föreskriva i lag och nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Diskrimineringslagen

• 1 kap. 4 § Enligt detta lagrum är det förbjudet att missgynna någon genom att behandla en person sämre än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med till exempel religion. Ett sådant agerande utgör direkt diskriminering. Av samma lagrum framgår att indirekt diskriminering är förbjuden. Indirekt diskriminering är då någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt, men som kan komma att särskilt missgynna personer med till exempel en viss religion. Indirekt diskriminering är bara tillåten om det finns ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.
• 2 kap. 1 § Av bestämmelsen följer att diskrimineringsförbudet även omfattar arbetssökande.

Var talan om allmänt skadestånd till någon del preskriberad?

Parterna var överens om att en av de uteblivna anställningarna, ett påstått kränkande uttalande samt den indragna studielönen var preskriberade enligt diskrimineringslagens relativt korta frister. Då det saknas preskriptionsfrister i konventionen, gjorde E.G. gällande att den allmänna preskriptionsfristen om tio år skulle tillämpas.

AD konstaterade att E.G. inte, inom föreskriven tid, använt sig av de rättsmedel som följer av den svenska rättsordningen. Det var därför inte möjligt att tillämpa de principer om det allmännas skadeståndsansvar för konventionskränkningar som följer av Högsta domstolens praxis. Den tioåriga preskriptionsfristen skulle således inte tillämpas, varför vissa av händelserna ansågs preskriberade med hänvisning till diskrimineringslagens frister.

Har E.G. utsatts för kränkande uttalanden?

E.G. påstod att en vårdenhetschef i samtal med E.G. sagt att cheferna diskuterat henne samt uttalat att "en person med sådana åsikter som dig hör inte hemma på denna kvinnoklinik". Då ord stod mot ord ansåg AD inte det styrkt att E.G. utsatts för något kränkande uttalande.

Har ett bindande anställningsavtal kommit till stånd med Värnamo sjukhus?

E.G. och regionen hade olika uppfattning om huruvida det ingåtts ett anställningsavtal vid Värnamo sjukhus eller ej. Regionen ansåg inte att man ingått något anställningsavtal eftersom man bland annat inte kommit överens om tillträdesdag.

AD konstaterade att frågan om tillträdesdag var olöst. Då sommarmånaderna typiskt sett är en kritisk period för regionernas kvinnokliniker var tillträdesdagen av väsentlig betydelse, eftersom en anställning förutsatte att E.G. skulle vara introducerad före sommaren. Mot den bakgrunden förmådde E.G. inte visa att något bindande anställningsavtal kommit till stånd.

Den fortsatta prövningen

De händelser som slutligen kom att prövas av AD var tre uteblivna anställningar vid tre olika sjukhus i regionen. Då E.G. redan hade en anställning i regionen, innebar regionens agerande att hon nekades en annan anställning.

Offentlig anställning

Rätten att få en offentlig anställning omfattas inte av konventionen och en vägran att utse någon till en sådan anställning innebär inte i sig en överträdelse av konventionen. Den som redan har en offentlig anställning och inte får en befordran kan dock göra gällande att detta inneburit en kränkning av konventionen. AD behövde emellertid inte ta ställning till frågan om åtgärderna rörde rätten till offentlig anställning.

Religionsutövning

AD konstaterade, mot bakgrund av Europadomstolens nyare praxis, att E.G:s vägran att medverka vid abort är att anse som sådan religionsutövning som skyddas av artikel 9 i konventionen.

Samvetsfrihet

E.G. gjorde gällande att religionsfrihet och samvetsfrihet var två olika saker. I mejl till regionen hade hon emellertid förklarat att hon inte kunde medverka till aborter på grund av sin tro, livsåskådning och övertygelse. AD menade att det därför inte gick att skilja E.G:s religion från hennes samvete. Man kunde inte tänka sig en bedömning avseende religions- och samvetsfrihet, som innebar att den ena friheten blivit kränkt men inte den andra. AD ansåg därför att det räckte att bedöma om religionsfriheten kränkts.

Direkt diskriminering

AD övergick därefter till att pröva om E.G., med en konventionskonform tolkning, utsatts för direkt diskriminering enligt diskrimineringslagen.

För att det ska vara fråga om direkt diskriminering ska det finnas ett orsakssamband mellan missgynnandet och diskrimineringsgrunden. AD konstaterade att sådant samband inte fanns. Regionens beslut, att inte erbjuda E.G. någon anställning, berodde inte på hennes religiösa övertygelse, utan på att hon inte ville utföra vissa arbetsuppgifter. Andra arbetssökande, som av andra skäl förklarat att de inte avsåg att utföra alla arbetsuppgifter, skulle ha behandlats på samma sätt. Det var således inte fråga om direkt diskriminering enligt svensk lag och inte heller någon kränkning enligt artikel 9.1 i konventionen.

Indirekt diskriminering

Rätten att utöva sin religion får, enligt artikel 9.2 i konventionen, enbart inskränkas med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Fråga i målet var om regionens villkor, att medverka vid aborter, hade stöd i lag. E.G. hävdade att så inte var fallet. Hon menade att aborter inte omfattas av barnmorskors arbetsskyldighet eftersom denna ankommer på läkare enligt abortlagen. Vidare anförde E.G. att det finns barnmorskor i Sverige som, med hänvisning till samvetsfrihet, inte behöver utföra aborter och att en enskild barnmorskas vägran inte inverkar principiellt och/eller praktiskt på tillgängligheten av abort i Sverige. Regionen å sin sida menade att läkarna får delegera uppgiften att genomföra aborter till barnmorskor och att arbetsgivarens kollektivavtalade rätt att leda och fördela arbetet, indirekt har lagstöd. Vidare hänvisade regionen till patientens rätt till god vård, respekt och integritet enligt sjukvårdslagstiftningen samt diskrimineringslagen och dess begränsningar.

AD konstaterade, med hänvisning till Europadomstolens praxis, att arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet har det lagstöd som krävs enligt konventionen. Arbetsledningsrätten får emellertid inte utövas i strid med lag. Fråga var därför om abortlagen hindrar läkare att låta annan utföra aborter. Av Socialstyrelsens föreskrifter framgår det att barnmorskor får iordningsställa och administrera läkemedel, vilket det är fråga om vid utförandet av aborter. AD kom därför fram till att regionen inte utövat sin arbetsledningsrätt i strid med lag. Regionens villkor hade därför det lagstöd som krävs för att kunna inskränka rätten att utöva sin religion. Att det finns barnmorskor som på grund av samvetsfrihet fått anpassade arbetsuppgifter påverkade inte denna bedömning.

Därefter tog AD ställning till om det, i och för sig neutrala, kriterium som regionen tillämpat, men som särskilt kan missgynna personer med viss religion, kan motiveras av ett berättigat syfte efter en intresseavvägning. Efter en noggrann genomgång av abortlagstiftningen, dess förarbeten och även Socialstyrelsens föreskrifter kom AD fram till följande.

Regionens tillvägagångssätt avseende abortvården syftar till att genomföra den lagstiftning som beslutats i demokratisk ordning enligt svensk grundlag. Enligt AD är detta i sig ett godtagbart syfte för att inskränka religionsfriheten. Med andra ord, kravet på att utföra alla arbetsuppgifter, är motiverat av ett berättigat syfte, nämligen god hälsovård för den abortsökande kvinnan.

Det avgörande är då om denna inskränkning är nödvändig och lämplig i ett demokratiskt samhälle, vilket prövas efter en intresseavvägning. Vid en sådan avvägning anses konventionsstaten åtnjuta en viss bedömningsmarginal. AD konstaterade att abortverksamheten är en integrerad del av kvinnoklinikernas avdelningar och att arbetet är organiserat på sådant sätt att en barnmorska måste vara beredd att arbeta på dessa avdelningar. Vidare konstaterade AT att detta fick anses nödvändigt för att säkerställa att den abortsökande kvinnan så tidigt som möjligt ska få den vård hon har rätt till, dvs. att det inte uppstår väntetider på grund av brist på sjukvårdspersonal. AD fann att inskränkningen var både nödvändig och lämplig.

E.G:s religionsfrihet hade således inte kränkts.

Åsikts- och yttrandefrihet

E.G. gjorde i målet också gällande att en av de uteblivna anställningarna berott på att hon gjort uttalanden i en tidning och att hennes åsikts- och yttrandefrihet kränkts enligt såväl konventionen som tryckfrihetsförordningen.

AD fann emellertid att regionens beslut primärt hade sin grund i E.G:s yrkesmässiga begränsningar. Att regionen kände till dessa begränsningar även genom E.G:s offentliga uttalanden, innebar inte att det skett en kränkning av hennes åsikts- eller yttrandefrihet. Det var dessutom klarlagt att E.G:s anställning som sjuksköterska bestått, trots att hon vid ett flertal tillfällen uttalat sig offentligt om sina åsikter.

Kommentar

Målet är av principiellt stor betydelse och kommer vara vägledande i frågor som rör mänskliga rättigheter i förhållande till de skyldigheter som följer av en anställning. I domskälen hänvisas även till praxis från Europadomstolen och EU-domstolen avseende likabehandlingsdirektivet som ger vägledning när det gäller diskriminering på grund av religion.

Frågan om en religiöst motiverad vägran att utföra en viss arbetsuppgift skyddas av konventionen, är av avgörande betydelse och inte alltid självklar. Det kan också vara fråga om sedvänja, ett uttryck för en kultur eller en personlig ståndpunkt. I målet var emellertid denna fråga inte tvistig. Vägran omfattades av såväl konventionen som diskrimineringslagen. För det fall vägran att utföra en viss uppgift skyddas har arbetsgivaren att säkerställa att alla som vägrar att utföra en uppgift, oavsett skäl, behandlas på samma sätt. Så var fallet i det aktuella målet och därför förelåg ingen direkt diskriminering.

I målet var det frågan om indirekt diskriminering som prövades, det vill säga ett neutralt villkor som typiskt sett kan missgynna personer med en viss religiös övertygelse. Vid påstående om indirekt diskriminering ska arbetsgivaren också bedöma om verksamhetens bestämmelser, kriterium eller förfaringssätt kan motiveras av ett berättigat syfte och om medlet för att uppnå detta syfte är lämpligt och nödvändigt.

Mer information

För ytterligare information om innehållet i detta "Arbetsgivarverket informerar", kontakta Hedda Mann, telefon 08-700 13 71.