Frågor som berörs är om arbetsgivaren felaktigt förmodat att den arbetssökandes övervikt/­fetma inneburit en funktionsnedsättning enligt diskrimineringslagen (DL), om han var i en jämförbar situation med de som antogs till utbildningen och om beslutet att neka honom en utbildningsplats hade samband med hans fetma.

Bakgrund

Arbetstagaren E.A. ansökte våren 2016, under en pågående tidsbegränsad anställning, till Kriminalvårdens grundutbildning. Han kallades till intervju i maj 2016. Vid den här tidpunkten vägde E.A. enligt egen uppgift 159 kg och hade ett BMI strax under 50. E.A. berättade vid intervjun att han planerade att genomgå en gastric by-pass operation. Den 15 juni 2016 meddelade arbetsgivaren E.A. att han inte antagits till utbildningen. Vid mötet redo­gjordes för skälen till varför arbetsgivaren inte antagit E.A. Därutöver uttryckte arbetsgivaren en farhåga kring E.A:s möjlighet att, till följd av hans övervikt, klara av självskyddsmomentet i utbildningen.

Förbundet väckte talan om diskriminering vid AD och yrkade diskrimineringsersättning om 150 000 kronor till E.A.

Staten förnekade att arbetsgivaren förmodat att E.A. haft en funktionsnedsättning som omfattas av DL. Uttalandet vid återkopplingssamtalet om E.A:s övervikt var ett oövertänkt och olyckligt uttalande som skedde senare och som inte hade påverkat beslutet att inte anta honom till utbildningen. Orsaken till att E.A. inte antogs var hans bristande personliga lämplighet och att de sex personer som antogs var bättre meriterade än han var.

Arbetsdomstolens bedömning

Alla delar av domstolens bedömning utgår från, eller ses i ljuset av, det uttalande som arbetsgivaren gjorde i återkopplingssamtalet, där oro hade uttryckts över att E.A. inte skulle klara vissa moment i utbildningen.

De frågor som domstolen prövar är

• var E.A. i en jämförbar situation med de som antogs till utbildningen?
• fanns det ett samband mellan E.A:s övervikt och beslutet att inte anta honom?
• har arbetsgivaren förmodat att E.A. hade en funktionsnedsättning?

AD konstaterar inledningsvis att det inte är utrett att E.A, var olämplig eller inte lämplig för att antas till utbildningen. Därför prövas om E.A. var sämre personligt lämpad än de som antogs till utbildningen. Vid den bedömningen har arbetsgivarens uttalande vid återkopplingssamtalet betydelse.

Vidare konstateras att utifrån vad arbetsgivaren sa och när uttalandet gjordes, så finns anledning att anta att E.A:s övervikt hade inverkan på beslutet att inte anta honom till utbildningen.

AD lägger arbetsgivarens uttalande till grund för bedömningen att arbetsgivaren ska anses ha förmodat att E.A:s fetma innebar en sådan långvarig begränsning i den fysiska funktionsförmågan som medför att skyddet i DL aktualiseras.

Eftersom förbundet lyckades göra antagligt att E.A:s övervikt hade inverkan på beslutet att inte anta honom på utbildningen och att arbetsgivaren förmodat att det var fråga om en funktionsnedsättning i enlighet med DL så gick bevisbördan över på staten.

Efter en genomgång av antagningsprocessen, konstaterar AD att E.A:s övervikt inte nämnts vid andra tillfällen och att arbetsgivarens förklaring till uttalandet är rimlig. Med beaktande av hur intervjuförfarandet gick till och vad som framkommit i vittnesförhören finner domstolen visat att staten visat att det inte förelåg något samband mellan den förmodade funktionsnedsättningen och beslutet att inte anta E.A. på utbildningen. AD:s samlade bedömning är att var och en av de som antogs till utbildningen var sammantaget bättre meriterad än E.A.

Kriminalvården hade alltså inte diskriminerat E.A.

Arbetsgivarverkets kommentar

Domstolen gör bedömningen att uttalandet vid återkopplingssamtalet medförde att arbetsgivaren fick anses ha förmodat att E.A. hade en sådan funktionsnedsättning som omfattas av skyddet i DL.

I målet var parterna överens om att E.A. inte hade en funktionsnedsättning vid tiden för ansökningsprocessen. Förbundet menade emellertid att arbetsgivaren felaktigt förmodat att det var fråga om en funktionsnedsättning som omfattas av DL. Efter antagningsbeslutet har E.A. genomgått den planerade operationen och han är, sedan i vart fall våren 2017, inte längre överviktig. Dessa omständigheter tycks inte tillmätas någon större vikt vid bedömningen av den förmodade funktionsnedsättningens varaktighet. Domstolen konstaterar att arbetsgivaren hade känt till att E.A. varit kraftigt överviktig under lång tid och att han troligen skulle vara det även när utbildningen startade. Det uttalas vidare att arbetsgivaren genom sitt uttalande om E.A. ”antagit att hans fetma innebar en begränsning av hans fysiska funktionsförmåga så länge som hans fetma av aktuell omfattning varar.” Av AD:s domskäl får antas följa att den förmodade begränsningen är tillräckligt långvarig för att bedömas som en funktionsnedsättning enligt DL.

Personlig lämplighet är ett vanligt förekommande kriterium i annonser. Det är ett krav som kan vara svårt att bedöma och som ofta kräver personlig kontakt vid en intervju. I målet var arbetsgivarens inställning till betydelsen av den personliga lämpligheten väl förankrad. Det framgick tydligt av annonsen att personliga egenskaper och personlig lämplighet var centrala kriterier. Två företrädare för arbetsgivaren medverkade vid intervjun och de använde en intervjuguide som gjorde att alla sökande fick likartade frågor inom i förväg bestämda ämnen. På det här sättet säkerställdes en likabehandling i intervjuförfarandet.

För utgången i målet var det av stor betydelse att arbetsgivaren kunde visa hur bedömningen av de sökande hade gått till och att den var saklig och opartisk. AD uttalar att Kriminalvårdens rekryteringsprocess framstod som seriös. Hade processen varit mindre gedigen kunde det olyckliga uttalandet vid återkopplingssamtalet ha tillmätts en större betydelse vid bedömningen om det förelåg ett samband mellan den förmodade funktionsnedsättningen och beslutet att inte anta E.A.

Mer information

För ytterligare information om innehållet i detta "Arbetsgivarverket informerar", kontakta Hanna Schmidt, telefon 08-700 13 28.