AD finner att så inte var fallet, eftersom åtgärderna, främst tolktjänster, inte medförde kostnader av engångskaraktär och åtgärderna skulle inte komma andra funktionsnedsatta till del. Därmed ansågs årliga kostnader om drygt 500 000 kronor inte vara skäliga att kräva av arbetsgivaren Södertörns högskola och AD slår fast att högskolan inte diskriminerat den arbetssökande.

Bakgrund

Södertörns högskola utlyste under våren 2015 ett lektorat i offentlig rätt. En av de sökande var döv och genomförde intervju och provföreläsning på teckenspråk som översattes till talspråk av tolk. Den aktuella sökande bedömdes vara mest kvalificerad av de som sökt arbetet.

Efter utredningsinsatser från högskolans sida konstaterades det dock att de åtgärder som krävdes för att den döva sökande skulle kunna utföra arbetet var så kostsamma och belastande att de inte bedömdes vara skäliga. Tillsättningen avbröts.

DO väckte talan mot högskolan och gjorde gällande att högskolan diskriminerat den döva arbetssökande genom sitt beslut att avbryta tillsättningen. DO menade att högskolan inte vidtagit skäliga åtgärder för tillgänglighet för att den sökande skulle komma i en jämförbar situation med personer utan hens funktionsnedsättning.

Domskäl

Vad var tvistens kärna?

Parterna i målet var överens om vilka åtgärder för tillgänglighet som behövdes för att försätta den arbetssökande i en jämförbar situation med andra sökande. Parterna hade dock olika syn på vad åtgärderna skulle kosta samt om kostnaden var skälig.

Rättslig bakgrund

AD inleder domskälen med att redogöra för diskrimineringslagens (DL) förbud mot diskriminering av en arbetssökande på grund av hens funktionsnedsättning i 2 kap. 1 § DL. Bristande tillgänglighet utgör diskriminering, detta om otillräckliga åtgärder vidtagits för att den aktuella personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan funktionsnedsättning, 1 kap. 4 § 3 p. DL.

Vid tolkning av diskrimineringslagens bestämmelse om bristande tillgänglighet ska AD beakta EU:s direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (arbetslivsdirektivet) och FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning från år 2006.

AD skriver i sin dom:

”Enligt artikel 5 i arbetslivsdirektivet ska arbetsgivaren vidta de åtgärder som behövs i det konkreta fallet för att göra det möjligt för en person med funktionsnedsättning att bl.a. få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet, såvida åtgärderna inte medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren. Av skälen till direktivet framgår att effektiva och praktiska åtgärder bör vidtas för att organisera arbetsplatsen med hänsyn till personer med funktionsnedsättning, t.ex. inredning av lokaler eller anpassning av utrustning, arbetstakt, arbetsfördelning, utbildningsmöjligheter eller arbetsledning (skäl 20). Vid bedömningen av om åtgärderna blir alltför betungande bör man enligt direktivet särskilt beakta de ekonomiska och andra kostnader som åtgärderna medför, organisationens eller företagets storlek och ekonomiska resurser och möjligheten att erhålla offentliga medel eller annat stöd (skäl 21).”

”Sverige har tillträtt FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Genom konventionen erkänner konventionsstaterna rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning på lika villkor som för andra och åtar sig att skydda och främja förverkligande av rätten till arbete genom att vidta ändamålsenliga åtgärder för att bl.a. säkerställa att skälig anpassning på arbetsplatsen erbjuds personer med funktionsnedsättning (artikel 27). Med skälig anpassning avses nödvändiga och ändamålsenliga ändringar och anpassningar, som inte innebär en oproportionerlig eller omotiverad börda när så behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra kan åtnjuta eller utöva alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter (artikel 2).”

AD konstaterar att arbetsgivaren bara behöver vidta sådana åtgärder för tillgänglighet som är skäliga. Vad som är skäliga åtgärder får bedömas i varje enskilt fall och ska enligt 1 kap. 4 § 3 DL göras utifrån krav på tillgänglighet i lag och annan författning, och med hänsyn till de ekonomiska och praktiska förutsättningarna, varaktigheten och omfattningen av förhållandet eller kontakten mellan verksamhetsutövaren och den enskilde samt andra omständigheter av betydelse.

En utgångspunkt är att en arbetsgivare som uppfyller ansvaret enligt arbetsmiljölagen, inte behöver överväga ytterligare åtgärder på grund av reglerna i DL.

Vidare beaktas arbetsgivarens ekonomi och övriga förhållanden, arten och graden av arbetstagarens funktionsnedsättning och anställningens varaktighet och form. AD sammanfattar i domen centrala delar av förarbetena till bestämmelsen i DL om bristande tillgänglighet:

”I förarbetena framhölls att det varken är möjligt eller önskvärt att ange några ekonomiska gränsvärden för när det av kostnadsskäl är oskäligt att kräva en åtgärd. Det uttalades dock att en åtgärd kan anses skälig endast om verksamhetsutövaren har förmåga att bära kostnaden för den och den kan finansieras inom ramen för ordinarie allmän och enskild verksamhet. Det framhölls att åtgärder som får stora konsekvenser på privat eller offentlig verksamhet i övrigt inte är skäliga, men att det i allmänhet kan anses skäligt att kräva mer i fråga om åtgärder i ett anställningsförhållande än vad som kan krävas vid en kortvarig och begränsad kontakt mellan en enskild och en verksamhetsutövare, t.ex. vid en förfrågan hos en myndighet.”

AD hänvisar vidare till tidigare domar; AD 2010 nr 13 (en gravt synskadad person som hade sökt arbete hos Försäkringskassan, se Arbetsgivarverket informerar daterat den 9 april 2010) och AD 2011 nr 25 (en praktikant som behövde gå parallellt med annan arbetstagare) i vilka skäligheten av olika anpassningsåtgärder bedömts.

Var de aktuella åtgärderna skäliga att kräva?

AD inleder med att konstatera att arbetsgivaren gjort en grundlig och saklig bedömning av vilka åtgärder som skulle krävas för att de arbetssökande skulle kunna fullgöra det aktuella arbetet. Bland annat har kostnader för tolkstöd utretts.

Staten presenterade två olika beräkningar av den årliga kostnaden för anpassningsåtgärder; en om ca 950 000 kr och en om 700 000 kr (dvs 520 000 kr samt administrativa kostnader). DO uppskattade kostnaderna till 520 000 kr.
AD valde att först pröva om en årlig kostnad om 520 000 kr var att bedöma som skälig.

AD skriver i domen:

”Högskolan är en statlig myndighet med stor personalbudget. Anställningen avsåg en tillsvidareanställning på heltid. Detta talar för att det kan ställas större krav på tillgänglighetsåtgärder från arbetsgivarens sida. Eftersom det är fråga om en lektorsanställning med ett relativt stort antal undervisningstimmar, skulle högskolans årliga kostnader för tolktjänster i praktiken motsvara R.S:s lön före skatt, men utan arbetsgivaravgifter (jfr AD 2010 nr 13). Det är inte fråga om en kostnad av engångskaraktär och åtgärderna skulle inte komma andra arbetstagare med funktionsnedsättning till godo. Arbetsdomstolen kan inte finna att vare sig FN-konventionen, arbetslivsdirektivet, diskrimineringslagen eller dess förarbeten ger stöd för att det är skäligt att kräva att en arbetsgivare, i en situation som den aktuella, ska svara för åtgärder för tillgänglighet av aktuellt slag till en årlig kostnad om drygt 500 000 kr. Domstolen har därvid beaktat att det är fråga om en tillsvidareanställning hos en statlig myndighet med stor personalbudget.”

AD drar därefter slutsatsen att de åtgärder som krävdes i det aktuella fallet inte var skäliga och att någon diskriminering därmed inte skett.

Kommentar

AD gör i domen viktiga tydliggöranden av de skyldigheter som åligger en arbetsgivare för att efterleva DL:s regler om bristande tillgänglighet. Det har betydelse för utgången att det var fråga om en relativt hög kostnad (i nivå med personens lön före skatt), att det inte var en kostnad av engångskaraktär samt att åtgärderna inte skulle komma andra arbetstagare med funktionsnedsättning till del.

Av dessa uttalanden kan slutsatsen dras att åtgärder av engångskaraktär, till exempel tekniska investeringar eller ombyggnationer, som också kan komma flera till del skulle kunna komma att bedömas på ett annat vis och anses skäliga att kräva.

Arbetsgivarverket noterar att AD särskilt betonar att arbetsgivaren gjort en gedigen utredning av de insatser som krävdes, vilket är en viktig bas för att kunna göra en korrekt bedömning.

Mer information

För ytterligare information om innehållet i detta "Arbetsgivarverket informerar", kontakta Hedda Mann, telefon 08-700 13 71.