Bakgrund

M.J. är tillsvidareanställd som kommissarie med funktionen chef hos Polisen. M.J. sökte en anställning som kommissarie med funktionen chef för nationella insatsstyrkan. Polisen anställde en annan sökande. M.J. överklagade beslutet till Statens överklagandenämnd. Överklagandenämnden undanröjde Polisens beslut och beslutade att M.J. skulle erbjudas anställningen samt överlämnade ärendet till Polisen för erforderliga åtgärder. Polisen meddelade M.J. att hon inte skulle erbjudas arbetet eller arbetsuppgifterna i fråga.

Förbundet gjorde gällande att Polisens underlåtenhet var att jämställa med ett avskedande och yrkade att AD skulle förplikta Polisen att utge allmänt skadestånd om 200 000 kronor till M.J.

För det fall AD skulle finna att M.J. inte blivit avskedad från funktionen som chef för nationella insatsstyrkan yrkade förbundet att AD skulle förplikta Polisen att, vid äventyr av vite om 1 000 000 kronor, fullgöra nämndens beslut.

Om det saknades grund för ett vitesföreläggande yrkade förbundet att AD, utan äventyr av vite, skulle förplikta Polisen att fullgöra nämndens beslut.

Polisen bestred yrkandena och anförde att M.J. inte, till följd av nämndens beslut, erhållit den aktuella anställningen och därmed inte heller kunde ha blivit avskedad från den.

Vidare ansåg Polisen att överklagandenämnden överskridit sin behörighet då M.J. saknade klagorätt. Hon hade redan en anställning som motsvarade den aktuella, en tillsvidareanställning som kommissarie. Därmed var nämndens beslut inte bindande för Polisen.

Slutligen gjorde Polisen gällande att ett förpliktande, med eller utan vite, saknade grund.

Domskäl

AD konstaterade att det av nämndens beslut framgår att Polisen ska erbjuda M.J. den omtvistade anställningen. Nämnden uppdrar alltså åt anställningsmyndigheten att vidta en åtgärd, så att ett anställningsavtal ska kunna komma till stånd, vari ingår att komma överens om lönevillkor och tillträdesdag. AD ansåg därmed inte att nämndens beslut i sig innebar att ett nytt anställningsförhållande mellan Polisen och M.J. uppstått och således hade Polisen inte heller avskedat M.J.

Vad avser yrkandet om vite konstaterade AD att det är en vedertagen princip att staten inte föreläggs vite, att det är förbehållet speciella undantagsfall och ska framgå uttryckligen av lagtext, vilket är fallet i diskrimineringslagen. Yrkandet om vitesföreläggande saknade således stöd i lag. Att förelägga Polisen, utan vitesäventyr, att fullgöra överklagandenämndens beslut, fann AD inte heller något stöd för i lag.

Därmed avslog AD förbundets talan.

Kommentar

Domen klarlägger att överklagandenämndens beslut inte får civilrättsligt bindande verkan mellan anställningsmyndigheten och den klagande.

Det hade varit värdefullt att få ett klargörande när det gäller överklagandenämndens beslut i förhållande till arbetsgivarens rätt att inom ramen för arbetsskyldigheten leda och fördela arbetet. AD redogjorde emellertid inte för sin uppfattning om de omständigheter som har betydelse för nämndens behörighet nämligen

• skillnaden mellan anställningsbeslut och arbetsledningsbeslut och/eller
• om M.J., med anledning av att hon redan var anställd som kommissarie med funktionen chef, hade klagorätt.

Även om AD inte kan förplikta en anställningsmyndighet att följa överklagandenämndens beslut, skriver AD i domskälen att överklagandeinstitutet förutsätter att anställningsmyndigheten lojalt följer överklagandenämndens beslut, annars får beslutet inte den verkan som det är tänkt att ha. Så är givetvis fallet och därför bör myndigheter som ser problem med tillämpningen av överklagandenämndens beslut, beakta att det finns andra regelverk som kan aktualiseras, än de som AD prövade i det aktuella målet. Hit hör rätten att anmäla myndigheten till JO, reglerna i skadeståndslagen, reglerna om disciplinansvar i lagen om offentlig anställning samt reglerna om tjänsteansvar i brottsbalken.

Mer information

För ytterligare information om innehållet i detta "Arbetsgivarverket informerar", kontakta Hedda Mann, telefon 08-700 13 71.