Bakgrund

En polisinspektör var placerad på ekonomiavdelningens lokalförsörjningsenhet med funktion som handläggare. PMY beslutade att återta inspektörens tjänstevapen med motivet att inspektören i sin funktion som handläggare varken regelbundet eller tillfälligt förväntas utföra ingripanden som kan innefatta våldsanvändning. Därmed har inspektören inte behov av att sitt tjänstevapen och det ska återtas. Parterna förhandlade inte enligt 11 § MBL före beslutet.

Domskäl

Enligt 11 § MBL ska en arbetsgivare på eget initiativ förhandla med arbetstagarorganisation, i förhållande till vilken denne är bunden av kollektivavtal, innan arbetsgivaren beslutar om viktigare förändring av sin verksamhet, det så kallade verksamhetsfallet, eller av arbets- eller anställningsförhållanden för arbetstagare som tillhör organisationen, det så kallade arbetstagarfallet. Utanför begreppet ”viktigare förändring” faller beslut och åtgärder av arbetsgivaren, som återkommer från gång till annan i huvudsak i samma form och omfattning, och som då behandlas i en inarbetad ordning.

Ändring av verksamhet

Beslutet att återta tjänstevapnet fattades i enlighet med PMYs föreskrifter och allmänna råd om polisens skjutvapen. Av dessa följer att ett skjutvapen efter beslut får tilldelas endast den som godkänts i vissa utbildningar, som bedöms lämplig utifrån vissa kriterier samt i sin tjänsteutövning är i behov av vapnet. Den polisman som regelbundet eller tillfälligt tjänstgör i yttre- eller inre tjänst och i sin funktion förväntas utföra ingripanden som kan innefatta våldsanvändning har behov av skjutvapen. Om behovet upphör ska beslut fattas om att återta vapnet. Parterna var överens om att aktuella föreskrifter hade förhandlats enligt 11 § MBL och att PMY med stöd av dessa regleringar kan fatta beslut om att återta enskilda polismäns tjänstevapen om de inte längre har behov av vapnet. AD fann att beslutet att återta tjänstevapnet inte innebar någon viktigare förändring av PMYs verksamhet och att PMY därmed inte varit förhandlingsskyldig enligt 11 § MBL.

Ändring av arbets- eller anställningsförhållanden

Vad gäller frågan om viktigare förändring av inspektörens arbets- eller anställningsförhållanden har skett anförde Polisförbundet sammanfattningsvis följande. När inspektören rör sig ute i samhället i tjänsten är han att betrakta som polis i yttre tjänst med lagstadgad ingripandeskyldighet. Han har då behov av viss utrustning, bland annat tjänstevapnet. Detta är motiverat av såväl arbetsmiljö- som säkerhetsskäl. Beslutet att återta tjänstevapnet förändrade hans förutsättningar att uppfylla sina skyldigheter som polis. Samma sak gäller för hans roll som skjut- och vapeninstruktör. Vidare påverkade beslutet hans skyldigheter som krigsplacerad vid PMY i händelse av höjd beredskap eller krig. Staten har häremot sammanfattningsvis anfört följande. Det finns ingen rätt för poliser som inte arbetar i yttre tjänst att bära tjänstevapen och inspektören arbetar heller inte heller i yttre tjänst. Det är inte motiverat av säkerhetsskäl att inspektören bär skjutvapen när han i egenskap av lokalförvaltare rör sig ute i samhället. Beslutet har inte inneburit någon begränsning av en rättighet eller förmån. Ett tjänstevapen är ett arbetsredskap som ska återtas om det inte längre behövs. Inspektören förväntas inte utföra ingripanden som innebär våldsanvändning, varken regelbundet eller tillfälligt. Det finns inte utrymme att utföra uppdrag som skjut- eller vapeninstruktör inom ramen för funktionen som lokalförvaltare. Även om inspektören varit instruktör ett par gånger per år, har han inte haft behov av eget tjänstevapen. Beslutet påverkade heller inte hans skyldigheter som krigsplacerad. Inspektörens arbets- och anställningsförhållanden är desamma efter beslutet att återta tjänstevapnet som de var innan och innebar således inte en viktigare förändring av inspektörens arbets-eller anställningsförhållanden. AD fann att inspektören sedan 2012 har arbetat med lokalförvaltning. Sedan den 1 januari 2015 har han varit placerad på lokalförsörjningsenheten. Enheten sköter alla lokaler som Polismyndigheten hyr. Lokalförvaltarnas arbetsuppgifter är i första hand att hålla kontakt med hyresvärdar, se till att avtal hålls och att lokaler är i acceptabelt skick. De flesta som arbetar på enheten är inte poliser. Polisiära uppdrag på enheten ingår inte. Inspektören har uppgett att han är projektledare för de fastigheter som är mest känsliga för polisen, att han i sitt arbete reser mellan anläggningarna för att tillse säkerheten där och att han har tjänstevapnet med sig när han reser. Han har tjänstevapnet för att han är polis med ingripandeskyldighet och för att det finns en hotbild mot anläggningarna samt att både lokaler, personal och fordon kartläggs. PMY har angett att myndigheten under en tid inte följt upp och återkallat tjänstevapen som poliser inte längre hade behov av. Tjänstevapnet är PMYs egendom på samma sätt som all arbetsutrustning för vilken det görs en prövning av arbetstagarens behov. En polis som fått sitt tjänstevapen återtaget kan få tillbaka det om arbetsuppgifterna ändras så att ett behov av tjänstevapen uppstår på nytt. Inspektörens anställningsförhållande eller arbetsuppgifter som lokalförvaltare har inte förändrats genom beslutet. Det finns inte något behov av att bära tjänstevapen som lokalförvaltare och att det kan tvärtom vara olämpligt och kännas olustigt för motparten under ett möte eller en avtalsförhandling, om lokalförvaltaren bär tjänstevapen.

AD fann att beslutet att återta tjänstevapnet inte var tillfälligt men heller inte permanent då det skulle kunna omprövas om hans arbetsuppgifter ändrades. När beslutet om att återta tjänstevapnet fattades hade inspektören arbetat med lokalförsörjning i cirka sju år. Det har inte framkommit något som talar för att det legat inom ramen för inspektörens arbetsuppgifter att bära det arbetsredskap som ett tjänstevapen är. Beslutet har inte förändrat inspektörens anställningsförhållande eller arbetsuppgifter som lokalförvaltare. Enligt AD har PMY inte varit förhandlingsskyldig på den grunden att beslutet inneburit att inspektörens förutsättningar att utföra sina arbetsuppgifter förändrats. Den förändring som det innebar att inspektören tills vidare inte längre fick ha ett tjänstevapen får, med hänsyn till arbetsuppgifterna vid lokalförsörjningsenheten, anses objektivt sett vara av mindre betydelse.

När det därefter gäller frågorna om att beslutet medfört att inspektören inte kan fullgöra sin lagstadgade ingripandeskyldighet och att det påverkar såväl hans arbetsmiljö och säkerhet som hans skyldigheter som krigsplacerad vid PMY i händelse av höjd beredskap eller krig, gör AD följande bedömning. Det som är av störst vikt för både förbundet och inspektören är att inspektören behöver ett tjänstevapen just för att han är polis och ska kunna ingripa vid brotts begående. Vidare att behovet av tjänstevapen påverkas av krigsplaceringen. Samma uppfattning kommer till uttryck i protokollet från den centrala förhandlingen om beslutet att återta tjänstevapnet, där förbundet anfört dessa grunder samt ifrågasatt föreskriften och yrkat att de ska ändras. Enligt med förbundet förhandlade föreskrifter fick emellertid Polismyndigheten återta tjänstevapnet, när den bedömde att behovet av att bära skjutvapen hade upphört. Att förbundet tydligen har den generella uppfattningen att poliser av anförda skäl normalt ska ha tjänstevapen och att de förhandlade föreskrifterna bör ändras i enlighet härmed, innebär enligt AD inte att det typiskt sett finns ett relevant intresse för den fackliga organisationen att få förhandla inför enskilda beslut om att återta tjänstevapen, när beslutet objektivt sett med hänsyn till arbetsuppgifterna är av mindre betydelse. Enligt AD har beslutet således inte heller inneburit någon viktigare förändring av inspektörens arbets- eller anställningsförhållanden av de nu angivna skälen. När det slutligen gäller frågan om ett uppdrag som skjut- och vapeninstruktör påverkats av beslutet, har parterna olika uppfattningar om inspektören över huvud taget varit sådan instruktör under placeringen vid lokalförsörjningsenheten. Även om AD godtar inspektörens uppgifter om att han tidigare verkat som skjut- och vapeninstruktör cirka två gånger per år, så är det klarlagt att det inte skett inom ramen för hans anställning på lokalförsörjningsenheten, det vill säga han har inte ålagts av arbetsgivaren att utföra den arbetsuppgiften. Det går att låna vapen för instruktionstillfällen. Mot denna bakgrund gör domstolen bedömningen att beslutet om att återta tjänstevapnet visserligen kan sägas ha inneburit ett visst ingrepp av inspektörens arbets- eller anställningsförhållanden men att detta varit av mindre betydelse. AD finner således att PMY inte har varit skyldig att förhandla enligt 11 § MBL före beslutet att återta tjänstevapnet.

Arbetsgivarverkets kommentar

Domen innebär ett tydliggörande av att en polis inte ovillkorligen har rätt att bära skjutvapen, istället ska de reella arbetsuppgifterna bestämma om behov av tjänstevapen finns. Intressant att notera är AD:s skrivning att bara för att förbundet har den generella uppfattningen att poliser normalt ska ha tjänstevapen och att de förhandlade föreskrifterna därmed bör förändras inte innebär att det typiskt sett finns ett relevant intresse för den fackliga organisationen att få förhandla inför enskilda beslut om att återta tjänstevapen.

Mer information

För ytterligare information om innehållet i detta ”Arbetsgivarverket informerar” kontakta Lars Åström, telefon 08-700 13 62.