Bakgrund

Av 1 § andra stycket i lokalt avtal om arbetstidens förläggning m.m. för lotsar i lotstjänst vid Sjöfartsverket (LOTSARB) framgår att lots inte ska tjänstgöra enligt detta avtal från och med månadsskiftet efter det lotsen fyllt 60 år om inte parterna centralt i enskilt ärende kommit överens om annat.

I en anvisning till LOTSARB står det att skälet till att parterna kommit överens om sänkt pensionsålder för lotsar är bland annat säkerheten och den oreglerade arbetstiden som LOTSARB medför. Om lotsen av någon anledning inte vill gå i pension ska lotsen om möjligt beredas annan anställning. Om detta inte går ska lotsen tjänstgöra som lots enligt AVA med reglerad arbetstid och då i första hand på dagtid.

M.B. är anställd som lots hos Sjöfartsverket. I februari 2020 fyllde han 60 år. Han önskade inte gå i ålderspension, utan ville fortsätta att arbeta som lots på oförändrade villkor enligt LOTSARB. Sjöfartsverket tillmötesgick detta önskemål och erbjöd honom inte någon annan anställning.

Tvist har uppkommit om en tillämpning av 1 § andra stycket LOTSARB på M.B. skulle ha inneburit en enligt diskrimineringslagen otillåten diskriminering av honom på grund av ålder och om den bestämmelsen innebär en avgångsskyldighet i strid mot rätten enligt 32 a § anställningsskyddslagen att kvarstå i anställningen till 68 år. Parterna tvistar också om anvisningen till 1 § andra stycket LOTSARB är av kollektivavtals natur, det vill säga om anvisningen utgör innehåll i kollektivavtalet och det utgör ett kollektivavtalsbrott att inte följa den.

Saco-S yrkade att Arbetsdomstolen skulle förplikta Sjöfartsverket att betala allmänt skadestånd.

Domskäl

Innebär åldersgränsen en avgångsskyldighet?

Arbetsdomstolen prövade inledningsvis om bestämmelsen i LOTSARB innebar en avgångsskyldighet. AD menade att den aktuella bestämmelsen enligt sin ordalydelse inte innebar någon avgångsskyldighet. Samtidigt framkom att de allra flesta lotsar dock verkar ha valt att använda sig av möjligheten att avgå med ålderspension vid 60 års ålder. AD fann sammanfattningsvis att den aktuella bestämmelsen inte står i strid med 32 a § anställningsskyddslagen. Bestämmelsen är därför inte ogiltig enligt 2 § andra stycket anställningsskyddslagen.

Skulle M.B. ha diskriminerats om LOTSARB följts?

Inledningsvis fann AD att den genomgripande förändring av arbetstidsförläggningen som skulle ha följt av att LOTSARB inte längre hade tillämpats hade inneburit ett missgynnande av M.B. på grund av ålder. Den aktuella konstruktionen i LOTSARB innebar således ett missgynnande som är direkt kopplat till ålder (direkt diskriminering). Förbudet mot åldersdiskriminering hindrar dock inte särbehandling på grund av ålder, om den har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga och nödvändiga för att uppnå syftet.

AD fann härefter att det av förbundet angivna syftet med bestämmelsen, dvs. att tillgodose äldres ökade behov av vila och att skydda lotsen och andra människor, var det som avsågs. AD menade också att detta syfte var ett berättigat syfte.

Mot bakgrund av att äldres behov av vila får anses vedertaget samt att andra tillämpliga kollektivavtal inte tillåter en lika ansträngande arbetstidsförläggning ansåg AD att bestämmelsen får anses lämplig för att tillgodose äldres ökade behov av vila.

AD menade sedan att inget framkommit som tyder på att behovet av vila skulle vara mindre idag än när kollektivavtal träffades år 2000. AD ansåg inte att bestämmelsen på ett orimligt sätt skadar berättigade intressen hos de lotsar som fyllt 60 år, bland annat eftersom lotsen kan välja mellan att gå i ålderspension och att arbeta vidare på ett mindre ansträngande sätt. AD menade vidare att det enligt bestämmelsen är möjligt att i ett enskilt ärende göra undantag från åldersgränsen, vilket innebär att individuella behov av vila kan beaktas.

Mot bakgrund av ovanstående ansåg AD att Sjöfartsverket på ett skadeståndsgrundande sätt har brutit mot 1 § andra stycket LOTSARB genom att på det sätt Saco-S påstått låta M.B. tjänstgöra enligt LOTSARB.

Anvisningen till åldersgränsen

AD prövade härefter om anvisningen i LOTSARB är av kollektivavtals natur.

Med hänsyn till utformningen av handlingen, där själva bestämmelsen och dess anvisning skrivits på samma sätt i samma paragraf, fann AD utrett att både 1 § LOTSARB och anvisningen till 1 § andra stycket LOTSARB är av kollektivavtals natur. Vid den bedömningen har Sjöfartsverket på ett skadeståndsgrundande sätt brutit också mot anvisningen.

Staten ska därmed åläggas att betala allmänt skadestånd för brott mot kollektivavtalet för att inte ha tillämpat åldersgränsen i LOTSARB och berett M.B. annan anställning hos Sjöfartsverket.

Skiljaktigas mening

Två av i ledamöterna i AD är skiljaktiga och anförde bland annat att även om syftet att tillgodose äldres ökade behov av vila kan anses utgöra ett berättigat syfte var den fasta åldersgränsen på 60 år inte en lämplig och nödvändig åtgärd för att uppnå syftet. Att äldre kan ha ett ökat behov av vila och anpassning av arbetsuppgifterna får visserligen anses vedertaget. Hur mycket vila och anpassning en person behöver är emellertid individuellt och kan variera beroende på arbetsuppgifter. Arbetsgivaren har i dagsläget flera andra mindre ingripande verktyg som skulle kunna användas för att följa upp lotsarnas hälsa och behov av vila, exempelvis måste alla som arbetar till sjöss ha ett speciellt läkarintyg för sjöfolk och Sjöfartsverket har även infört riktade hälsoundersökningar för äldre arbetstagare. De skiljaktiga fann mot bakgrund av detta att en bedömning i det enskilda fallet av behovet av vila och arbetsanpassning vore ett bättre och mindre ingripande alternativ för att uppnå syftet. En tillämpning av bestämmelsen i LOTSARB hade därmed inneburit en otillåten diskriminering på grund av ålder och staten skulle därmed inte åläggas allmänt skadestånd för brott mot LOTSARB.

Arbetsgivarverkets kommentar

Arbetsgivarverket är kritiskt till domen av flera skäl, dels för att majoriteten – till skillnad från de skiljaktiga – inte tillämpat nödvändighetskriteriet restriktivt i enlighet med förarbetena, dels för att MB:s individuella situation inte prövades och dels för att det inte, i strid med rättegångsbalkens regler, framgår vad som är bevisat i målet.

Av dessa tre skäl, men även mot bakgrund av att domen inte var enhällig samt att den inte ligger i linje med tidigare praxis AD 2015 nr 51, kan domens prejudicerande värde ifrågasättas.

Utöver ovan kan ytterligare en sak noteras. Ett av skälen till att majoriteten inte fann att det var styrkt att det förelåg en avgångsskyldighet vid 60 års ålder, var att arbetsgivaren och arbetstagarorganisationen kunde träffa överenskommelse om annat i individuella fall. En sådan överenskommelse utgör ett kollektivavtal. Det kan emellertid ifrågasättas om skyddet mot diskriminering, är förhandlingsbart mellan parter som inte omfattas av rättigheten.

Mer information

För ytterligare information om innehållet i detta "Arbetsgivarverket informerar", kontakta Lars Åström, telefon 08-700 13 62.