Polismyndigheten har vid avbrytande av en provanställning för en operatör, med huvudsaklig arbetsuppgift att på telefon nedteckna lämnade anmälningar, tillämpat ett språkkrav. Frågan handlade om Polismyndigheten därigenom utsatt operatören, som har en funktionsnedsättning i form av dyslexi, för indirekt diskriminering.

Domen omfattar också fråga om storlek av diskrimineringsersättning för diskriminering i form av bristande tillgänglighet.

Bakgrund

J.L. provanställdes som operatör vid Polismyndigheten. Arbetet som operatör innebar att J.L. tog emot samtal från larmnumret 114 14, antecknade anmälarens uppgifter och upprättade en anmälan som sedan överlämnades till en förundersökningsledare. Efter beslut av förundersökningsledaren hade hon även som operatör att hålla förhör på telefon och vidta andra utredningsåtgärder.

Ett av kraven enligt Polismyndighetens kravprofil var att operatören måste ha förmåga att uttrycka sig väl i tal och skrift på svenska och i tal på engelska.

Anställningen som operatör inleddes med en sex veckors introduktionskurs. Efter kursens avslut började J.L. arbeta i verksamheten. Hennes chef L.D. uppmärksammade att J.L. hade svårt att klara av arbetet och försökte på olika sätt att hjälpa henne. Trots L.D:s hjälp skedde inte någon förbättring av J.L:s arbetsprestationer. Hon hade svårt att förstå det väsentliga i anmälarens redogörelse och kunde inte prestera ett acceptabelt underlag till förundersökningsledaren där det framgick till exempel vem som var misstänk, vem som var målsägande och vem som var vittne. Med anledning av hennes språkliga brister avslutades hennes provanställning och hon fick lämna Polismyndigheten.

J.L. har en funktionsnedsättning i form av dyslexi. Polismyndigheten var, vilket var ostridigt mellan parterna, medveten om hennes funktionsnedsättning. Enligt J.L:s fackliga organisation, Fackförbundet ST, gjorde Polismyndigheten sig skyldig till indirekt diskriminering genom att tillämpa ett språkkrav som gick utöver vad som var nödvändigt för att kunna utföra arbetet som operatör. Enligt fackförbundet kan det av Polismyndigheten tillämpade språkkravet särskilt missgynna personer med funktionsnedsättningen dyslexi. 

I andra hand gjorde Fackförbundet ST gällande att staten diskriminerat J.L. genom bristande tillgänglighet genom att inte vidta skäliga åtgärder för att hon skulle komma i en jämförbar situation med personer utan hennes funktionsnedsättning.

Staten bestred att J.L. hade utsatts för indirekt diskriminering. För att kunna utföra arbetet som operatör var språkkravet lämpligt och nödvändigt. Däremot medgav staten att Polismyndigheten inte hade gjort tillräckligt för att undersöka möjligheterna till åtgärder för tillgänglighet när J.L:s svårigheter i arbetet som operatör upptäcktes. Staten medgav att utge 20 000 kronor i diskrimineringsersättning. Fackförbundet ST yrkade 175 000 kronor.

Domskäl

Arbetsdomstolen konstaterade att det är förbjudet enligt diskrimineringslagen att diskriminera en arbetstagare som har en funktionsnedsättning genom indirekt diskriminering. Med indirekt diskriminering avses att någon missgynnas genom tillämpning av en bestämmelse, ett kriterium eller ett förfaringssätt som framstår som neutralt men som kan komma att särskilt missgynna personer med viss funktionsnedsättning, såvida inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett berättigat syfte och de medel som används är lämpliga eller nödvändiga för att uppnå syftet.

Hade J.L. utsatts för indirekt diskriminering? Arbetsdomstolen fann att så inte var fallet. Såsom operatörens arbetsuppgifter utformats var det nödvändigt att tillämpa Polismyndighetens språkkrav. Det säger sig självt, menade Arbetsdomstolen, att det är nödvändigt för att uppnå det yttersta syftet - brottsbekämpning - att den som har dessa arbetsuppgifter har sådan språklig förmåga att beslutsfattaren med ledning av det nedtecknande kan bedöma vilka åtgärder som bör vidtas. Arbetsdomstolen kunde inte heller finna att det fanns något realistiskt alternativ till språkkravet. Arbetsdomstolens slutsats var att Polismyndigheten inte hade utsatt J.L. för indirekt diskriminering.

Däremot ansåg Arbetsdomstolen att det var anmärkningsvärt att Polismyndigheten inte hade undersökt möjligheterna till åtgärder för tillgänglighet när J.L:s svårigheter i arbetet som operatör upptäcktes. Arbetsdomstolen fann att diskrimineringsersättningen skulle bestämmas till 75 000 kronor.

Staten vann målet i huvudsak varför Fackförbundet ST fick ersätta staten med fyra femtedelar av dess rättegångskostnader.

Arbetsgivarverkets kommentar

Även om ett av arbetsgivaren uppställt krav kan komma att särskilt missgynna personer med en viss funktionsnedsättning, är det tillåtet om kravet har ett berättigat syfte och samtidigt är ett lämpligt och nödvändigt medel för att uppnå syftet. Om det krävs att man kan tala och skriva svenska för att kunna utföra sina arbetsuppgifter så är kravet berättigat, även om det typiskt sett kan missgynna vissa grupper.

En arbetsgivare måste emellertid undersöka om bristerna hos en anställd kan avhjälpas med exempelvis tekniska hjälpmedel. Arbetsgivaren kan inte förhålla sig passiv. Med hänsyn till hur Arbetsdomstolen uttrycker sig angående Polismyndighetens underlåtenhet att vidta åtgärder för tillgänglighet kan man nog sluta sig till att nivån på diskrimineringsersättningen är satt mycket högt. 75 000 kronor kan nog därför ses som en övre gräns för diskrimineringsersättning avseende diskriminering i form av bristande tillgänglighet.

Mer information

För ytterligare information om innehållet i detta "Arbetsgivarverket informerar", kontakta Lars Åström, telefon 08- 700 13 62.