När det gäller socialförsäkringen och lagvalsfrågor gäller olika beroende på om det handlar om arbete inom EU/EES eller utanför EU/EES (tredje land). I dagligt tal brukar vi tala om ”det land där en person är försäkrad” när vi menar ”det land vars socialförsäkringsregler ska gälla”. 

För arbetsgivare är det viktigt att veta vilket lands socialförsäkringsregler som ska gälla för arbetet eftersom det styr till vilket land arbetsgivaren ska betala arbetsgivaravgifter.

Inom EU/EES kan en arbetstagare få ett A1-intyg som visar var hen är försäkrad (observera att detta inte ska förväxlas med ett S1-intyg, se under rubriken Gränsöverskridande vård)

För arbetstagare (vilket kan vara bra för arbetsgivare att känna till) är det viktigt att veta att även om hen är ”försäkrad” behöver hen också uppfylla de kriterier som gäller för olika förmånsslag. Inom vissa förmånsslag, som föräldraförsäkringsförmåner, kan också andra faktorer få betydelse, som till exempel i vilket land barnet bor eller i vilket land annan förälder arbetar eller bor.

Det kan också vara skillnad, särskilt utanför EU/EES, om personen är försäkrad för ”bosättningsbaserade förmåner” (som exempelvis barnbidrag) och ”arbetsbaserade förmåner” (som exempelvis sjukpenning).

Det kan också finnas regler som begränsar hur länge personen kan få en viss förmån utbetalad när hen befinner sig utomlands. Det är därför viktigt att en arbetstagare stämmer av med Försäkringskassan vad som gäller i dennes specifika fall.

Vid utsändning och tjänsteresa är arbetstagaren normalt försäkrad i det utsändande landet/det land där arbetsgivaren finns (oavsett om det är inom EU eller inte).

I övrigt gäller följande huvudregler.

Socialförsäkring vid arbete inom EU/EES och Schweiz

Frågan om var en arbetstagare kan anses försäkrad regleras i huvudsak i förordning (EG) nr 883/2004 och dess tillämpningsförordning, förordning (EG) nr 987/2009.

Inom EU är man som huvudregel försäkrad i endast ett land, för samtliga förmåner som räknas upp i förordningens sakområde. Hit hör alla arbetsbaserade förmåner (som till exempel sjukpenning) samt flera bosättningsbaserade förmåner (som till exempel barnbidrag) men det finns några undantag när det gäller bosättningsbaserade förmåner.

Medföljande till statligt utsända bedöms självständigt (inga undantagsregler gäller för medföljande – jämför nedan, situationen utanför EU).

Arbete hos offentliga arbetsgivare (myndigheter under regering och riksdag)

En offentligt anställd arbetstagare är försäkrad i det land där arbetsgivaren finns (artikel 11.3.b). Det gäller oavsett var personen är bosatt, var personen arbetar eller hur länge personen är i ett annat land. Det innebär till exempel att en arbetstagare som är anställd av en myndighet i Sverige kan arbeta på distans utomlands och ändå vara försäkrad i Sverige.

För lokalanställda vid utlandsmyndigheter, det vill säga arbetstagare som inte är anställda i Sverige utan anställda “på plats”, på utlandsmyndigheten, gäller dock att de är försäkrade i arbetslandet (artikel 11.3 a.).

Om arbetstagaren är offentligt anställd i ett land och arbetar för en privat arbetsgivare i ett annat land, är arbetstagaren försäkrad i det land där den offentliga arbetsgivaren finns (artikel 13.4). 

Om arbetstagaren däremot är anställd av flera offentliga arbetsgivare är arbetstagaren försäkrad i bosättningslandet om hen arbetar en väsentlig del, minst 25 procent, i bosättningslandet (artikel 13.1.a). 

Socialförsäkring utanför EU/EES (tredje land)

Utanför EU/EES gäller som regel socialförsäkringsbalken (SFB), om det inte finns en konvention/avtal med ett annat land. Då kan andra regler helt eller delvis gälla.

Här beskrivs vad som gäller enligt SFB.

Utanför EU/EES gör man skillnad på den bosättningsbaserade försäkringen (till den hör exempelvis förmåner som barnbidrag) och den arbetsbaserade försäkringen (till den hör exempelvis sjukpenning). 

Den bosättningsbaserade försäkringen

En person som bosätter sig i annat land kvarstår ofta i den svenska bosättningsbaserade försäkringen så länge avsikten är att inte vara borta längre än ett år (5 kap. 2 och 3 §§  SFB). Bedömningen av var personen kan anses bosatt görs dock genom en sammanvägning av en rad olika faktorer.

En arbetstagare som är medföljande till en statligt utsänd omfattas av den bosättningsbaserade försäkringen under hela utsändningstiden.

När det gäller den arbetsbaserade försäkringen däremot bedöms den medföljande självständigt (se nedan).

Den arbetsbaserade försäkringen

En arbetstagare som arbetar i Sverige är försäkrad för arbetsbaserade förmåner (6 kap. 2 § SFB). Med begreppet "arbete i Sverige" avses enligt huvudregeln arbete som rent fysiskt utförs i Sverige. 

Begreppet ”arbete i Sverige” kan dock också omfatta distansarbete i ett annat land om personen är anställd för att arbeta i sin arbetsgivares verksamhet i Sverige, och personens arbetsuppgifter är av den karaktären att de kan utföras på distans från ett annat land. Försäkringskassan ska dock göra en bedömning utifrån omständigheterna i varje enskilt fall för att se om en person är försäkrad för arbetsbaserade förmåner i Sverige. 

Detta slog Högsta förvaltningsdomstolen fast i mål nr 2329-21. Försäkringskassan har med anledning av den domen tagit fram ett rättsligt ställningstagande (FKRS 2022:6), där Försäkringskassan ställer upp vissa förutsättningar för att distansarbete ska ses som arbete i Sverige:

• Personen ska innan distansarbetet utförs vara anställd för att arbeta i sin arbetsgivares verksamhet i Sverige. Detta är en förutsättning för att arbetet ska ha tillräcklig koppling till Sverige enligt Försäkringskassan. Utan ett sådant krav skulle personer kunna anställas i ett annat land och arbeta på distans därifrån.
• Arbetsuppgifterna för den svenska verksamhetens räkning ska vara av den karaktären att dessa kan utföras på distans från utlandet på samma sätt som om arbetsuppgifterna utförs i Sverige (till exempel genom att en person tar med sig datorn och kopplar upp sig hemifrån mot arbetsgivaren och utför samma uppgifter). Detta krav är viktigt för att kunna göra skillnad gentemot reglerna om utsändning. 

För att vara säker på vad som gäller för en arbetstagare i ett enskilt fall rekommenderas att arbetstagaren stämmer av med Försäkringskassan vad som gäller i just dennes situation.

Det kan dock finnas anledning att också försöka ta reda på vilka regler som gäller i det andra landet. För även om Försäkringskassan skulle göra den tolkningen att distansarbetet utomlands kan ses som arbete i Sverige (och att personen därmed är försäkrad i Sverige för arbetsbaserade förmåner) kan det andra landet göra bedömningen att personen är försäkrad för arbete även i det landet.

Det skulle kunna innebära att personen blir dubbelförsäkrad och att arbetsgivaren ska betala arbetsgivaravgifter i två länder.

Gränsöverskridande vård (sjukvård med mera)

Gränsöverskridande vård är vård som ges i gränsöverskridande situationer. Det handlar om sjukvård, tandvård med mera (läkemedel samt kringkostnader, som till exempel för resor och boende, vilket dock inte är så vanligt att det ersätts).

En gränsöverskridande situation innebär att minst två länder är inblandade. Det handlar oftast om att en person behöver få vård i ett annat land än där hen är försäkrad för vårdförmåner. 

Utgångspunkten är att personen själv bekostar sin vård i andra länder. Däremot kan den som är försäkrad för vårdförmåner i Sverige ha rätt till subventionerad vård eller ersättning för vårdkostnader i andra länder genom EU-lagstiftning, avtal eller genom svensk lagstiftning. 

Vård inom EU/EES eller Schweiz

Det finns en tydlig prioriteringsordning för att fastställa vilket land som ska vara behörig stat för vårdförmåner, där arbete går före allt annat. Att omfattas av ett lands lagstiftning genom arbete innebär att personen både omfattas av det landets socialförsäkringslagstiftning och att det landet är behörig stat för vårdförmåner.

Detta innebär att en statligt anställd arbetstagare som arbetar i ett annat land inom EU/EES (oavsett om hen distansarbetar, är utsänd eller gränsarbetare) omfattas av svensk socialförsäkring enligt artikel 11.3.b förordning 833/2004 (samma som beskrivits i inledningen ovan) vilket i sin tur innebär att Sverige är den behöriga staten för vårdförmåner. 

Medföljande till statligt anställd bedöms i första hand utifrån sitt eget arbete – endast om medföljande inte arbetar kan hen ha en härledd rätt till vårdförmåner från den arbetande statligt anställde, om den medföljande bedöms vara en familjemedlem enligt i förordning 883/2004.

Det är bosättningslandets definition av familj som bestämmer vem som anses vara familjemedlem.

Då ska Sverige ersätta kostnader

Om Sverige är behörig stat för vårdförmåner innebär det att Sverige ska ersätta kostnader som uppkommit i ett annat medlemsland i följande situationer:

• En person behöver nödvändig vård under en tillfällig utlandsvistelse. Gäller vård vid plötsligt insjuknande, olycka eller skada) (artikel 19.1 förordning 883/2004). Då behöver personen endast visa upp sitt europeiska sjukförsäkringskort, EU-kort, och behöver inte betala mer än vårdlandets patientavgift och resterande kostnader regleras mellan länderna.
• En person planerar att åka utomlands för att få vård. Det innebär att en person åker till utlandet i syfte att få vård och handlar också om en utlandsvistelse under en begränsad period. Personen kan då ansöka om ett förhandstillstånd eller ett förhandsbesked för att i förväg få veta om vården kommer att ersättas. 
• En person är bosatt utanför det landet där personen är försäkrad för vårdförmåner. Det kan handla om:
  • att personen avser att stanna så lång tid utomlands (exempelvis genom utsändning eller distansarbete) att hen enligt förordningens bosättningsbegrepp kan anses vara bosatt där eller 
  • att personen redan är bosatt sedan tidigare i ett annat land men regelbundet pendlar mellan bosättningslandet och Sverige för att arbeta (gränsarbetare) alternativt att personen arbetar på distans från bosättningslandet för en svensk myndighet.

Då ska personen få samma rätt till vårdförmåner i bosättningslandet som de personer som är försäkrade där (artikel 17 förordning 883/2004). Det är den behöriga staten som ska stå kostnaderna för denna vård. 

När det gäller första punkten ovan och förordningens bosättningsbedömning, definieras bosättning som den ort där en person är stadigvarande bosatt (artikel 1 j förordning 883:2004). Vid bedömningen av var en person är stadigvarande bosatt kan olika faktorer vara av betydelse, exempelvis bostäders karaktär, personens familjesituation med mera.

Det här innebär att även om en person fortfarande är folkbokförd i Sverige och enligt våra nationella regler anses bosatt i Sverige så kan personen också enligt EU-förordningens regler anses vara bosatt i det andra EU/EES-landet. Försäkringskassan utfärdar då ett E- eller S-intyg som måste registreras i bosättningslandet för att bli giltigt.

Inom EU/EES och Schweiz används olika system för intyg som styrker rätten till vårdförmåner vid bosättning utanför den behöriga staten.

Det finns både E- och S-intyg och digitala dokument. Rätten till vårdförmåner är densamma oavsett vilket av dem som används.

Vård inom Norden

När det gäller Norden finns en nordisk konvention, som till följd av samarbetet inom EU/EES fått begränsad betydelse för de flesta som rör sig inom Norden. För även om en person i och för sig omfattas av den nordiska konventionen ska förordningarna 883/2004 och 987/2009 tillämpas i stället för konventionen när det är möjligt. Det beror på unionsrättens företräde framför ett avtal mellan medlemsländer.

Det finns dock några situationer när konventionen får betydelse, till exempel fungerar den i vissa fall som ett komplement till förordningarna 883/2004 och 987/2009. Ett exempel på det är ersättning för merutgifter vid för hemresa från ett annat nordiskt land om personen har blivit akut sjuk eller råkat ut för en olycka under en tillfällig vistelse i det andra landet (artikel 7 lagen om nordisk konvention om social trygghet). Denna möjlighet gäller alltså endast de personer som omfattas av den nordiska konventionen.

En person som bor i Norden ska visa en id-handling och uppge sin bostadsadress när hen behöver nödvändig vård i ett annat nordiskt land.

Vård utanför EU/EES (tredje land)

För att en person ska vara försäkrad för vårdförmåner utanför EU/EES behöver det finnas ett avtal om rätt till vårdförmåner mellan Sverige och det landet.

Sverige har ett antal avtal om rätt till vårdförmåner med länder utanför EU. Samtliga avtal säger att en person ska styrka sin rätt till vård i vistelselandet, antingen genom ett intyg eller genom ett underlag som visar medborgarskap eller bosättning. 

De flesta av dessa avtal ger endast rätt till vårdförmåner vid nödvändig vård vid tillfällig vistelse utomlands. Men det finns undantag, till exempel avtalet med Turkiet som endast ger rätt till vårdförmåner vid planerad vård och vård vid konstaterad arbetsskada, och Israel som endast ger rätt till vårdförmåner vid förlossningsvård. ´

När det gäller Storbritannien finns olika former av avtal efter deras utträde från EU. Det finns två nya avtal samt en äldre konvention som gällde före Storbritanniens inträde i EU och som nu efter utträdet återigen har aktualiserats. De olika avtalen ger olika rättigheter enligt övergångsbestämmelser och nya bestämmelser. För en del fortsätter samma rättigheter som gällde enligt EU förordning 883/2004 att gälla.